I en intervju med Dagens Nyheter i går talade statsminister Stefan Löfven om behovet av fler breda överenskommelser i politiken. ”Bostadsfrågan är en typisk sådan fråga där jag tycker att det vore bra om vi skulle kunna nå en bred överenskommelse,” sa Löfven. Det vore en nåd att stilla bedja om.
Bostadskrisen är inte bara i ett akut läge genom den stora invandringen av fattiga människor till storstäderna. Sedan andra världskriget plågas hyresrätten av stelbenta regleringar. Och sedan början på 1990-talet – då den statliga subventionsekonomin gick i graven – har ansvaret för bostädernas finansiering flyttats över till hushållen. Vilket självklart har flyttat hushållens, bankernas och byggföretagens intresse till bostadsrätter i stället för till hyresrätter.
Vill Stefan Löfven ikläda sig rollen som reformator av detta mycket eftersatta samhällsområde så finns det mycket stöd och underlag att hämta från branschen och akademin.
Tre av de mer ihärdiga, trovärdiga och konkreta reformivrarna är Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke, Hans Lind, professor på KTH, och Klas Eklund, seniorekonom på SEB. De har i rapporter, artiklar och kommissioner pekat på vägen ut ur dagens träsknära tillstånd. På Luciadagen i år framträdde dessa tre gemensamt på DN:s debattsida med ett förnämligt alster där statsministern kan hitta många bärande reformuppslag.
Regeringens nuvarande bostadspolitik är ungefär lika undermålig som tidigare regeringars. Satsningen på sex miljarder kronor för att bidra till finansieringen av ”små hyresrätter” är ”i praktiken en dyr och verkningslös metod”, skriver Weiss, Lind och Eklund.
Hyresrätter är – tvärtemot vad kanske många tror – mycket dyra att bygga. I relation till finansieringsbehovet är sex miljarder kronor faktiskt ingenting. Att bygga de 250 000 lägenheter som regeringen anser vara nödvändigt kostar runt 800 miljarder kronor.
Artikelförfattarna konstaterar att de nyanländas köpkraftiga efterfrågan är för låg för att klara kostnaderna för ”vanliga” nybyggda fastigheter. Det är inga överdrifter att varna för vare sig framväxten av rejäla slumområden eller för exploderande socialbidragskostnader i många kommuner.
Det krävs kort sagt en ny politik som frigör hyresrätten på alla plan. I stället för att slänga bort pengar på futtiga produktionsstöd pläderar Weiss, Lind och Eklund för konsumtionsstöd som till exempel ”träffsäkra bostadsbidrag”.
Det är ett av många bra förslag som Stefan Löfven kan ha som ingångsvärde i en ny politik.