De regelverk som medlemsländerna kommit överens om förefaller att ryka all världens väg när människor som tröttnat på dödläget i stora flyktingläger börjar röra sig norrut i stora mängder. Ingen – inte ens Sverige – tycks längre bry sig om förordningen från Dublin som bestämmer att en flyktings asylskäl ska prövas i det första land som han/hon kommer till. Schengenöverenskommelsen styr att medlemsländerna hjälps åt med kontroller vid den yttre gränsen och avstår från personkontroller vid de inre gränserna. Sedan Tyskland, Österrike och kanske fler länder beslutat att återuppta personkontrollerna inne i "Schengenland" så hänger överenskommelsen och dinglar på en skör tråd.
Vi ska inte dramatisera saker och ting i onödan. Som Carl Bildt sa till Expressens Niklas Svensson (14/9) så är det ju så att "förr eller senare kommer EU alltid överens om någonting." Så blir det säkert också denna gång. Bildt föreslår för sin egen del att EU driver på för att Förenta Nationerna kraftigt ska förändra hanteringen av kvotflyktingar.
Den forne stats- och utrikesministern har onekligen en poäng. I dag är kvotflyktingar endast en smal rännil bredvid den stora floden av människor som på egen hand söker sig till populära länder i EU för att söka asyl.
Vänder man på kuttingen åt Bildts håll och säg 20-dubblar antalet kvotflyktingar så skulle det innebära stora chanser till förbättringar. Kvotflyktingar hämtas från flyktingläger där de väljs ut av FN för transport till länder inne i FN-systemet. För Sverige skulle en 20-dubbling av kvoten betyda att de 1 971 kvotflyktingar som enligt Migrationsverket kom till Sverige 2014 skulle växlas upp till cirka 40 000 personer.
Fördelen med detta är att mottagandet kan ske ordnat och planerat. Eftersom människor som sitter i flyktingläger på goda grunder kan antas ha starka asylskäl så är träffsäkerheten dessutom betydande i ett uppgraderat kvotflyktingsystem. Invandringens övriga omfattning skulle – med ett stort kvotflyktingsystem på plats – i huvudsak kunna reserveras för arbetskraftsinvandring och för självfinansierad anhöriginvandring.
Carl Bildts handfasta och långsiktiga förslag sticker ut mot vad många andra potentater i ledningen för ansvariga myndigheter och i politiken förmår att visa upp.
Det behövs sannolikt ett rejält nytänk och omtag om inte sådana värden som fri rörlighet och välfärdsstat ska skadas i grunden.