När några aktivister rusade fram mot scenen och skrek, fann sig Fredrik Reinfeldt snabbt på scenen och konstaterade efter en liten paus att "yttrandefriheten ser olika ut". Jag fick en liten knuff av poliserna som rusade fram och effektivt kunde forsla bort de protesterande. Statsministern fortsatte sitt tal. Lugn och stabil på rösten, men helt klart störd av det som hänt. Han vände ideligen blicken mot den sidan av publiken som aktivisterna kommit från.
Reinfeldt höll det hittills mest konkreta talet. Han talade om bostäderna Alliansen vill se byggas med hjälp av lättade regelbördor för att mark ska kunna användas. Han tog upp detaljer som att studentbostäder ska tillåtas vara mindre, för att hyrorna ska hållas nere. Han berättade att elever suckar när han besöker dem i skolan och säger att de ska få mer matematik. "Vi tänker nämligen att om matte är det ämne där svenska elever har svårast, så ska de få mer matteundervisning". Han är bra på att föra fram logiken i sina förslag, statsministern. Det låter nästan löjligt enkelt.
Talets bästa: Slutet, när Reinfeldt blev allvarlig och talade om Sveriges 200 år av fred, medan Europa uppmärksammar 100 år sedan skotten i Sarajevo och Ukraina, Syrien och Irak upplever krigets fasor just nu. Ett samhälle byggs av kärlek och tolerans, inte uppdelning av vi och dem.
Talets sämsta: Aktivisterna som störde och till viss del troligen förstörde Reinfeldts rytm och entusiasm. Det kändes oroligt hela talet, även nere hos oss i publiken.