Att förlänga grundskolan kan låta som en kraftfull reform. Men enligt uppgifter till SR Ekot ska det handla om ett anslag på endast 194 miljoner kronor, som ska delas på samtliga Sveriges 290 kommuner – varav de flesta ju redan tvingas skära i skolbudgeten på grund av de dåliga tiderna. Regeringens idé kan därför hårdraget beskrivas som att utöka grundskolan med tio procent samtidigt som de ekonomiska ramarna minskar.
Underfinansiering är dock inte enda anledningen till att förslaget får ett ganska ljumt mottagande bland skoldebattörer. Marcus Larsson på tankesmedjan Balans skriver på X att han tror reformen ”löser noll problem”. Svenskläraren och skoldebattören Filippa Mannerheim skriver på samma plattform att reformen bara verkar handla om att namnbyte utan substans. Hamid Zafar, kändisrektorn från Göteborg, skriver på X att reformen är onödig. Förskoleklassen är redan integrerad i läroplanen. Den är dessutom en bra språngbräda mellan skolformerna. Politikerna borde lägga fokus på själva innehållet i grundskolan i stället, menar Zafar.
Och nog kan man ställa sig frågan om just ytterligare ett grundskoleår verkligen är det som svensk skola behöver. När OECD granskade svensk skola för att söka svar på de fallande resultaten, var det bristen på disciplin på ordning i klassrummen som man anmärkte på. Knappast någon har påstått att svenska barn skulle tillbringa för lite tid i skolan.
Man kan också notera att när svensk skola stod sig som bäst i konkurrensen med andra länder var grundskolan nioårig, och det fanns ännu inget obligatoriskt förskoleår.
Så vad är det regeringen försöker göra? Jo, politikerna försöker påverka där de kan, när de har begränsade möjligheter att påverka där det gör skillnad. De kan inte detaljstyra undervisningen, förändra attityder hos elever och föräldrar eller snabbt förbättra integrationen. Däremot kan de ändra lagar och organisationsformer, och att besluta om ett extra skolår framstår som en kraftfull åtgärd – även om det i praktiken kanske bara är en symbolisk gest.
En alternativ, mer målinriktad åtgärd, skulle vara att införa nationella tester i exempelvis tredje och sjätte klass, där elever som inte uppnår målen får gå om ett skolår. Det skulle göra att elever som behöver fick stöd tidigare, och att undervisningen i de högre årskurserna i mindre utsträckning skulle sinkas av att många elever kommer med otillräckliga kunskaper. En sådan modell skulle innebära att många, kanske var femte, elev gick ett extra skolår. Det är dock egentligen inget märkvärdigt. Det ingår i utvecklingen att barn utvecklas olika snabbt vid olika åldrar. Att de som behöver gå om en årskurs oftare fick göra det, skulle vara en mer träffsäker reform än att förlänga grundskolan för alla.