Sommaren har bjudit på en återgång till min polistid, nämligen att bli föremål för drevjournalistik. I min karriär har det hänt ett tiotal gånger. Nu senast har det handlat om att en av våra största kvällstidningar, i samförstånd med vissa fotbollssupportrar, fått för sig att jag från en oförklarligt stark maktposition som ordförande för Riksidrottsförbundet och tillika tidigare ordförande för Säkerhetsbranschen framtvingar fler privata ordningsvakter på våra ståplatsläktare.
Där eldas det ju fritt och illegalt med pyroteknik och kastas så kallade bangers. Eftersom RF skapat en möjlighet att som visselblåsare anonymt anmäla övergrepp mot barn, sexuellt utnyttjande av minderåriga, mobbing med mera ”valde” 140 personer att mer eller mindre momentant anmäla undertecknad för övergrepp.
Visselblåsarfunktionen är visserligen inte tänkt att användas för denna typ av opinionsbildning men som regelsystemet är utformat var det bara för mig att tiga. Detta utreddes av en väletablerad och oberoende advokatbyrå som fann att anklagelserna saknade all form av grund. Jag anser att dessa massanmälningar är trams och ett sätt att skapa opinion. Sluta med det illegala eldandet så löser sig frågan är mitt enkla motto. Dessa pjäser brinner med en temperatur om ett par tusen grader och eldas direkt inne i folksamlingar. Och tron att privat säkerhetsindustri ägnar sig åt att försöka öka sin bemanning på vissa fotbollsmatcher är något att överskatta sin egen betydelse!
Min poäng här är inte att diskutera sakfrågan utan att göra några reflexioner. Den första är hur olika människor reagerar. Jag har sällan fått så mycket stöd från kretsar utanför själva ståplatspubliken. Ja, faktiskt också från många från denna kategori av publik som är trött på att eldandet inte upphör och att många inte vågar ta med sig till exempel sina barn på matcherna.
Samtidigt har hoten strömmat in. Det har handlat om allt från nattliga samtal till att springa undan från aggressiva så kallade supportrar när man åker tunnelbana eller går på staden. Banderoller hängs upp på matcherna där man uppmanas avgå som ordförande för Riksidrottsförbundet. Det lustiga är att jag inte är beslutsfattare i dessa frågor eftersom det faller på fotbollen själv att med polisen hitta lämpliga lösningar.
Man blir varse att journalistik är annorlunda mot när jag började min karriär. Då var kravet att redovisa en objektiv bild som belyser bägge sidors syn. Vissa kvällstidningar jobbar inte riktigt så. Jag är medveten om att jag kanske inte själv är fullt objektiv. Det som stör mig mest är dock att de journalister som arbetar på sagda tidningar på sociala medier ständigt går ut ”privat” och gör sig till megafoner för allahanda risksupportrar. Det är nästan lite roande att läsa hur skickliga de samtidigt anser sig vara som undersökande journalister.
Å andra sidan fylls jag lite av beundran för den allmänna kvalitetsnivån i mediavärlden. Den stora majoriteten andra media hänger inte på utan håller en sober och saklig ton. Det gäller även vissa kvällstidningar som har högre krav på källkritik. Man ser liksom igenom rökridåerna. Det innebär att av ”drevet” blev mera ett gillrat försök till drev. Och det får man väl vara tacksam för.