För stunden kommer jag inte på någon diktator som har avgått och börjat odla rosor. Även demokratiskt valda statschefer försöker ofta att hänga fast vid maktens taburetter. Ett exempel är i dessa dagar Donald Trump, som rent av hotar med ett inbördeskrig om hans position ifrågasätts.
Reaktionen är vad man kunde förvänta sig av en ren diktator. Han ser sin ställning som president som det enda som skyddar honom mot en serie av möjliga åtal. Utan den kommer alla dokument, som han hittills har kunnat undanhålla en rättslig prövning, att vara tillgängliga för politiska motståndare och domstolar.
Trumps agerande visar oss varför diktatorer håller sig kvar till dess deras maktbas ruttnar sönder inifrån. Som till exempel Mugabe i Zimbabwe och för närvarande Maduro i Venezuela. Deras bevekelsegrunder är tre.
Det första är självbildens frikoppling från verkligheten i maktens korridorer. Diktatorn, länge kringsvävad av en devot hyllningsskara, är övertygad om att han ensam kan styra riket. Det andra är att hans skumraskaffärer och sannolikt kriminella handlingar blottställer honom för åtal efter en avgång. Det tredje är risken att han vare sig kan skydda sina förmögenheter eller sitt liv. I hans värld finns många som traktar efter hämnd eller upprättelse.
Därför är det befogat att fundera över hur Putin kommer att agera när hans presidentperiod löper ut 2024. Allt som här anförts om varför diktatorer inte avgår är tillämpbart på Putin. Han kommer då att vara 72 år, vilket inte är någon ålder för en man som rider barbröstad och utövar judo.
Hans problem är att han inte får omväljas en tredje gång. En möjlighet är då att än en gång utses till premiärminister och fortsätta att styra som om ingenting hänt, precis som skedde 2008. Men det är nog för utmanande. Han kan införa ett helt nytt ämbete, på ytan glanslöst men med tillgång till maktens alla rattar. Som kommunistpartiets generalsekreterare på sovjettiden.
En tredje utväg vore att bli president i en union med Vitryssland. Det är ingen lätt eller billig lösning, men rymmer stora fördelar. Den tilltalar nationalisterna i Ryssland och öppnar för en helt okontrollerad maktutövning. Att få Vitryssland och president Lukasjenko ombord kräver dock en hel del. Stora ekonomiska gåvor till Vitryssland och ett nästan obegränsat självstyre för vitryssarna är en förutsättning.
Men varje form av union blir ändå ett långsiktigt hot mot en vitrysk självständighet. För Putin skulle det dock vara en tilltalande födelsedagstårta på 72-årsdagen.