Tittar man bakåt och försöker hitta brytpunkter som ledde fram till regeringsskiftet finner man att Kristdemokraterna haft en avgörande roll.
Det kan kännas som en annan tid, och en väldigt avlägsen sådan, men det är inte mer än fåtal år sedan det var otänkbart för något riksdagsparti att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna, förhandla med dem eller ens samtala med partiet. Samtidigt var det inget parti utöver SD som ville ha en migrationspolitik som avvek från konsensus eller tog strid för kärnkraften.
2014 släppte svensk borgerlighet fram en vänsterregering enbart för att slippa regera med stöd av SD. Decemberöverenskommelsen som formaliserade principen var tänkt att leva länge, men den dog redan 9 månader senare när KD lämnade överenskommelsen. Hade inte något parti gått före så hade principen likväl kunnat leva än idag.
KD lade även om migrationspolitiken, och hade lunchsamtal med SD, till mångas upprördhet. Men det banade väg för övriga borgerliga partiers förhållningssätt till SD. Ja, allt sånt där som Aftonbladets ledarsida kallar ”högerns brutalisering”. Vilket var helt nödvändigt för ett regeringsskifte.
Och så var det kärnkraften. Mycket tyder på att det var elfrågan, och Socialdemokraternas nedmontering av kärnkraften, som var droppen för många väljare och som bidrog till regeringsskiftet. Det hade inte hänt om energiöverenskommelsen från 2016, som i praktiken dömde ut ny kärnkraft, fortfarande hade gällt. 2018 lämnade KD överenskommelsen och började driva kärnkraftsfrågan. Resten är historia.
Kristdemokraterna får 3,7 procent i SCB:s senaste mätning. I Kantar/Sifo får de 3,6 procent. I Novus 3,3 procent.
Det är en gammal sanning att det är otacksamt att vara ett litet parti i en regering som leds av ett betydligt större parti. Det är en ännu äldre sanning att världens lön är otack.
Mycket få av KD:s väljare hade hellre sett ytterligare en socialdemokratisk regering, vilandes på Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man kan fundera över vad som rör sig i tankarna på dem nu, när nästan hälften av dem i tanken lämnat partiet.
Kanske ska man förstå det utifrån ytterligare en gammal sanning - att väljarnas minne är kort. Val vinns inte genom att leverera vad man lovat. De vinns genom tro och förhoppning om förändring. Ska man bli återvald behöver man både uppfylla gamla löften och skapa hopp om fler förbättringar efter nästa val. Det ska bli intressant att se om KD lyckas fortsätta att vara banbrytande och bygga hopp om framtiden även fortsättningsvis.