Almedalsveckan rivstartade med en allvarlig nyhet. Antalet våldbejakande extremister har tiodubblats sedan 2010, enligt Säkerhetspolisen. Sist Säkerhetspolisen släppte en rapport av antalet våldbejakande extremister var de sammanlagt cirka 300, varav 200 islamister och 100 kom från vänster- respektive högerextrema våldsmiljöer. Den siffran har alltså tiodubblats på bara sju år. Nu räknar Säpo med att det finns 3000 våldsbejakande extremister, 2000 islamister och 1000 från den vänster- och högerextrema miljön. Antalet underrättelser Säpo får in varje månad ökar också kraftigt. För fem år sedan var det cirka 2000 per månad, i år har det ökat till i snitt 6000.
Migrationskrisen har ökat möjligheterna för extremismen att växa. Dels har en del islamister helt enkelt kunnat invandra till Sverige. Dels har IS terrorkrig i Syrien lockat många unga, radikaliserade islamister som velat delta i jihad. Dels har nazistiska grupperingar utnyttjat våldsdåd och upplevda hot från olika invandrargrupper för att organisera ”medborgargarden”, som exempelvis Soldiers of Odin, där man under falsk flagg att skydda allmänheten mot övergrepp ger sig på invandrare på gatan. Garderna är inte sällan påhejade av relativt stora Facebook-grupper, där ilskan mot polisens oförmåga stävja brottslighet är stor. Troligen är det inte alla som känner till vilka som faktiskt styr medborgargardena, utan nöjer sig med att någon gör något. Men de som faktiskt ger sig ut på gatorna har i flera fall varit medlemmar av exempelvis Nordiska motståndsrörelsen: Nazister som anser att de inte längre behöver gömma sig.
En ytterligande komplicerande faktor är att många av de våldbejakande extremisterna agerar på egen hand, utan organisationer bakom sig. Så tycks fallet ha varit med terrordådet på Drottninggatan 7 april, liksom den misslyckade självmordsbombningen 2010. Så var fallet med skolmördaren Anton Lundin Pettersson och Anders Bering Breivik. Till och med de till Nordiska Motståndsrörelsen knutna bombmisstänkta i Göteborg har sinsemellan uttryckt en besvikelse över att organisationen inte agerar tillräckligt kraftfullt och tog därför saken i egna händer.
Både islamister, vänsterextremister och högerextremister har kunnat dra nytta av träning och taktik från utländska intressenter. För islamisterna gäller det naturligtvis främst IS terrorkrig i Syrien och Irak, till vilket många åkt, tränat, krigat, brutaliserats och sedan återvänt. Det gäller också den finansiering av extrema religiösa miljöer som bland andra Saudiarabien står för. Vänsterextrema rörelser har tidigare kunnat åka till revolutionära armén runt om i världen, från Spanien till Palestina och lära sig krigföring. Den typen av träning torde ha sjunkit i betydelse, men under exempelvis det tidiga 2000-talet var antalet ”proffsdemonstranter” som åkte runt i Europa och genomförde upplopp så fort ett handelsavtal skulle skrivas stort. De högerextrema grupperna hittar finansiering och träning i Ryssland, som understödjer vem helst som arbetar för att underminera den liberala demokratin.
Säkerhetspolisen, liksom den vanliga polisen och åklagare, behöver rätt resurser både i form av lagstiftning och pengar för att klara av att upprätthålla säkerheten på lång sikt i Sverige. Att terrorlagstiftningen inte användes i åtalet mot de tre nazisterna misstänka för bombdåd mot fackförbund och flyktingförläggningar i Göteborg är obegripligt. Det förefaller märkligt att dagens lagstiftning inte skulle räcka till, särskilt som den skärpts under senare år. Vi kan inte ha en situation där personer som misstänks hota rikets säkerhet inte straffas tillräckligt på grund att befintligt lagrum inte används. Men när den våldbejakande extremismen tiofaldigats på bara några år står det klart att resurserna måste öka. Det behövs också en starkare samverkan mellan socialtjänst, skola, Kriminalvården med flera, för att tidigare upptäcka och stävja de som hamnar i radikaliserande miljöer. Ett land som tillåter den våldsbejakande extremismen att tiodubblas tar inte medborgarna säkerhet på allvar.