Varför finns det politiska partier? Frågan är ganska enkel att besvara. Partier finns för att det finns fördelar med att sluta sig samman och därmed kunna få igenom mer av sin politik. Sverige har just nu åtta partier i riksdagen och 349 ledamöter. Lokalt finns ännu fler partier med representation i fullmäktige, inte sällan med just lokala frågor i fokus, men även en del politiskt extrema partier som inte kan samla stöd på nationellt plan.
Som den parlamentariska situationen nu ser ut så kan inget parti få egen majoritet utan behöver samarbeta med andra partier. Så har det varit under lång tid och olika typer av kompromisser har därför varit vanliga. Det enklaste är så klart att samarbeta med andra som tycker ganska lika, i enstaka fall finns sakfrågor där det går att göra upp med någon som annars är väldigt olik.
Så länge det finns stora partier som anser att förekomsten av andra partier är det stora samhällsproblemet, kommer dessa samhällsproblem att kvarstå. När Moderaterna för 17 år sedan fått drygt 15 procent i riksdagsvalet, påpekade Anders Borg som då suttit med i valanalysgruppen att: ”Det är inget samhällsproblem att M får 15 procent! Det är ett samhällsproblem att en miljon människor i arbetsför ålder inte går till jobbet en vanlig dag. Om vi inte kan gör trovärdigt att vi har lösningen på det problemet, då har vi inte heller förtjänat väljarnas förtroende”.
Grundförutsättningen i analysen gäller fortfarande. Politiker är väljarnas ombud för att lösa svåra problem och göra kloka avvägningar mellan målkonflikter. Åtminstone bör det vara idealet. Men i stället för att råda bot på missnöje, eller sakligt förklara att vissa problem inte är politikens sak att avgöra, så har problemen lämnats därhän och symbolpolitik med uppfostrande anslag blivit dominerande. Det håller inte.
Politik är en förtroendebransch sägs det ofta. Utan förtroende finns ingen makt att genomdriva sina förslag. Och ju sämre relationen blir mellan väljare och valda, desto mer misstror de båda grupperna varandra. Men om nu folket tycker väldigt fel i sak, får man som politisk rörelse opinionsbilda för alternativet, inte mästrande peka finger och säga att ”du är en sämre sorts människa för att du inte tycker som jag”.
I en saklig debatt går det att övertyga människor. Värderingar är svåra att ändra, men den som får nya fakta eller andra perspektiv kan byta åsikt. Och det är väl just ändrade åsikter, anpassade till verkligheten, som är poängen med att vilja bilda opinion för sin sak?