För andra året i rad släppte tankesmedjan Timbro sitt Authoritarian Populist Index i måndags. Rapporten, skriver av statsvetaren Andreas Johansson Heinö, kartlägger populismens ställning i Europa. Den kartlägger både vänster- och högerpopulismens framfart i Europa sedan 1980. Den landar i ett antal anmärkningsvärda slutsatser. Väljarstödet för populistpartier ligger på rekordnivå, högerpopulismen är dubbelt så populär som vänsterpopulismen, men stödet för högerpopulismen har stagnerat, medan stödet för vänsterpopulismen fördubblats sedan 2010. Det allra mest anmärkningsvärda är att den auktoritära populismen tagit över liberalismens plats som den tredje politiska kraften i Europa, bakom socialdemokrati och konservatism.
Det torde stå klart för att alla att vi befinner oss i ett nytt politiskt läge. Ett slutsats som dras i rapporten är att de populistiska partierna skiljer från de etablerade eftersom de etablerade partierna har "en grundläggande respekt för majoritetsstyrets villkor har kombinerats med en gradvis utvidgning av individuella rättigheter, som stadfästs i grundlagar och internationella konventioner, bortom räckvidd för tillfälliga parlamentariska majoriteter. Det har funnits en stark uppslutning kring värdet av oberoende domstolar, oberoende medier och individuella civila och sociala rättigheter som skyddar minoriteter från majoritetsförtryck." Populisterna definieras å sin sida genom att de utmanar detta status quo, utmanar det politiska etablissemanget som de anser korrupt samt menar att det finns en fundamental klyfta mellan etablissemanget och folket.
De populistiska partierna är här för att stanna. Mellan 1980 och 1994 var aldrig fler än två länder som hade populistregeringar samtidigt, sedan steg siffran långsamt till sex 2006, för att därefter dala till två igen 2010. Därefter började den verkliga klättringen. Idag deltar populistpartier i nio regeringar.
Det finns lärdomar att dra. Till exempel bör de etablerade partierna söka konflikt i stället för konsensus. Det är ingen slump att populistpartierna växer när medianväljarteoremet slagit igenom brett. Populisterna utnyttjar en föreställd eller verklig klyfta mellan elit och folk. Ju mer de etablerade partierna håller med varandra och anser sig bundna av väljarmaximering, globalisering eller överstatliga institutioner som EU och FN, desto större utrymme har den som utmanar konsensus att spela på. Alla partier borde utmana makten, sig själva och invanda föreställningar. För som påpekas i rapporten: Det är de etablerade partier som har respekt för individuella rättigheter, grundlagar, oberoende domstolar och media. Populismen förenas i sitt förakt för detta.