En av de vanligaste missuppfattningarna i vårt samhälle är att det är socialismen som främjar samarbete och gemenskap, när det i själva verket är den fria marknaden som är det som gör människor ömsesidigt beroende av varandra. Marknaden är den abstraktion som mer vardagligt innebär att vi frivilligt byter med varandra. Det gör vi inte för att vi nödvändigtvis bryr oss särskilt mycket om expediten i affären, vår chef eller banktjänstemannen. Men vi vet, eller har goda skäl att anta, att alternativet är sämre.
På så vis genomför vi varje dag flera byten som innebär att vi samarbetar med andra människor. Ju mer vi samarbetar och ju duktigare vi är, desto bättre blir det. Både för oss själva och för andra.
Men konkurrensen då? Jodå, den finns och är även den fundamental för en fungerande marknad. Den är visserligen mycket mer begränsad än samarbetet, men spelar en viktig roll. När jag ska köpa sportskor kan jag välja om jag vill samarbeta med Adidas, Nike, Reebok eller någon annan. Men de konkurrerar med varandra om att få bli den som samarbetar med mig som kund!
Tack vare konkurrensen kan inget företag vara säkert på att kunna behålla sina kunder. Inte hur länge som helst åtminstone. Ju mer framgångsrikt ett företag varit, och därmed lönsamt, desto mer intressant blir det för andra att konkurrera genom att vara billigare, bättre eller helt annorlunda.
Utan det fria företagandet kan redan existerande företag bli benägna att utnyttja sina kunder i stället för att fortsätta att samarbeta. Men när en konkurrent när som helst kan dyka upp, gäller det att agera långsiktigt klokt. Och på så vis upprätthålls en sorts balans.
Jämför sedan med politiken eller de socialistiska planekonomierna. Där råder ständig konkurrens internt, eftersom det är ett nollsummespel. Den makt du har, kan inte jag utöva. Det mandat ditt parti vann i senaste valet kan inte tillkomma mitt parti. Inom offentlig sektor är mer skattepengar sättet att få det bättre, inte genom att sälja mer till sina kunder. Resultatet blir huggsexa om politikernas gunst och budget, inte konkurrens om att få betjäna och samarbeta med kunderna. Med monopol finns aldrig skäl att bry sig om kundens behov.
Kampen om makt, beslut och resurser blir så mycket viktigare och hårdare inom den politiskt styrda ekonomin.
Ändå tror alltså många fortfarande att samarbete betyder att man måste bestämma saker tillsammans. Så är det alltså inte. Vi kan bestämma var och en för sig och det går alldeles utmärkt så. Visar det sig att vi båda bestämt oss för att samarbeta, då kommer också samarbetet till stånd.
Men ska det fattas ett gemensamt beslut som gäller alla, då måste samtliga följa detta oavsett om detta var önskvärt eller inte för dem som hade en avvikande mening. Vilket system är mest respektfullt gentemot andra personer?
Det är inte svårt att tycka att samarbete låter mycket mänskligare och trevligare än tvång. Det svåra är att göra upp med gamla vanföreställningar.