Patrik Strömer: Låt staten vara stat

Det är illa ställt med en stat som inte förmår upprätthålla trygghet.

Lag och ordning. Kärnuppgiften som undergrävdes när statens ansvar utökades till allt möjligt annat.

Lag och ordning. Kärnuppgiften som undergrävdes när statens ansvar utökades till allt möjligt annat.

Foto: Johan Nilsson / TT

Politik2016-03-31 07:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Och då handlar det inte om si eller så många procent i socialförsäkringssystemet, utan om den helt grundläggande tryggheten.

Försvar, polis och rättsväsende måste fungera i ett samhälle. De flesta är överens om att detta är en uppgift för staten (anarkister hyser en avvikande uppfattning, och möjligen är det så att staten inte hade behövts om det inte funnits några anarkister). Anledningen är att det ibland kan behövas våld för att få människor som ger sig på andra att sluta med det. Därför är våldet i teorin noga reglerat i samhället, endast staten får använda våld. Eller mer korrekt: staten har monopol på att definiera vilket våld som är legitimt att använda i ett samhälle.

Av det skälet är många liberalt sinnade personer väldigt skeptiska till politiker som vill använda just statens våld och tvång till att ge sig på även fredliga personer. Det är en fundamental skillnad på att hindra rånare, våldtäktsmän och tjuvar att få sin vilja igenom eller att låta människor spara till sin egen pension, röka på sin balkong eller cykla utan hjälm.

Problemet är att staten ursprungligen var ganska liten till sin omfattning och prioriterade just det som ingen annan kan göra, eller som vi inte vill att privata aktörer ska ägna sig åt. Och sedan började den växa. Och svällde över alla breddar.

Så nu har vi en stat som ägnar sig åt i stort sett vad som helst, utom just försvar, polis och rättsväsende.

Det är kanske inte givet att den stora staten måste försumma sin grundläggande uppgift – att värna människors rättigheter – bara för att den växer. Men av erfarenhet har vi tydligt kunnat se hur andra frågor tränger ut de viktigaste. Välfärdsstaten kan nämligen alltid göra mer, men den kan aldrig göra nog.

Alla problem som finns i samhället beror inte på att den offentliga sektorn har brist på resurser. Oftare är det precis tvärtom, att vanliga vuxna myndiga människor har brist på resurser när skatterna är betalda och därför inte själva har möjlighet att lösa de problem som kan uppstå.

Väldigt mycket skulle bli bättre om fria människor själva fick makt över sina liv och samtidigt bar det ansvar som politiker och tjänstemän så enkelt flyr ifrån. Enda nackdelen är möjligen att det inte skulle finnas någon annan att skylla på. Det är ett pris som borde vara värt att betala.

Ändå tycks många fortsätta att sätta sin tro till politiska löften, trots att de vet att dessa löften kommer att pulvriseras i kontakt med verkligheten. Så fortsätter den negativa spiralen. Politiker lovar för mycket, väljare röstar på dem, staten sväller, problemen ökar. Paradoxalt nog är det precis detta som är grogrunden för fullfjädrad populism.

Nej, det är inte andras ansvar att lösa dina problem. Det är vårt gemensamma ansvar att skydda grundläggande rättigheter och se till att alla behandlas lika och rättvist. Men den som kräver att staten ska göra mer än så, bidrar också till att kärnan urholkas.