Han kom som sudettyskt barn till Sverige julen 1945 och hade besökt Berlin på väg till Prag under sommaren 1968. Trots att det enade Tyskland efter 1990 mycket väl hade varit enkelt att besöka hade det inte blivit av.
En plats vi då besökte var Förintelsemonumentet mellan Brandenburger Tor och Potsdamer Platz. Tysklands historiska skuld kan nog inte behandlas på annat sätt än ständiga påminnelser och aldrig är påminnelserna så påtagliga och närvarande som i Berlin. Platsen är fylld av stora rätblock i betong i en sorts labyrint. Det ser rätt abstrakt ut, vid ett första påseende.
När vi då besökte monumentet var det samtidigt en norsk skolklass där. De stojade och sprang omkring, och jag märkte efter ett tag att jag blev rädd för vad som kunde finnas bakom nästa hörn. Varje människa blev ett potentiellt hot och ensamheten och isolering en känsla av trygghet.
Några år senare var det mina söner och min sambo som reste med mig till Berlin. Min far var med även då och valde denna gång att gå runt monumentet och i stället sätta sig på en parkbänk i skuggan. Yngste sonen sprang iväg rätt in i labyrinten och vi andra tre stod kvar. Vi visste att en ”hade klarat sig”, och en inte hade någon plan alls. Vi återstående var då tvungna att få tag på yngste sonen och också föra honom till ”säkerhet” till den bänk där farfar väntade.
Att veta vart man vill, känna att det är yttre omständigheter som avgör huruvida ens önskan ska kunna gå i uppfyllelse, och bara ha någon form av instinkt att orientera sig efter, det är en utsatt del av livet. Går den känslan att förmedla? Jag tror det, efter mina upplevelser i Berlin.
För egen del har jag haft ett relativt tryggt liv, har inte upplevt krigets fasor annat än som släktberättelser och har inte behövt lämna mitt hemland för gott. Men ändå: jag upphör aldrig att förundras hur dessa betongklumpar mitt i en europeisk huvudstad förmår att skapa dessa skuggkänslor av de autentiska känslor som så många före mig måste ha upplevt. Och som är verkligheten för de människor som än i skrivande stund försöker ta sig till ett land där de kan skapa sig en framtid värd att leva för.
Färre söker sig till Sverige i sin flykt, och många av dem som kom hit innan gränsbommarna fälldes ned möter inte ett välkomnande land. Sveriges inrikesminister vill att 80 000 personer ska lämna Sverige. Och staten har misslyckats med att till en kostnad av närmare en miljon kronor flyga en enda ensam person till Sudan. Arbetande personer som haft fel försäkring enligt kollektivavtal får utvisningsbesked. Det talas om andningspaus, men ingen i Sverige vill ställa sig på löpbandet och förbättra konditionen.
Vi talar om skammen efter baltutlämningen, om att minnas förintelsens årsdag, om Raoul Wallenberg heroiska mod. Varför? Vad har vi lärt oss av historien?
Fotnot: På hemsidan www.yolocaust.de går det att se bilder från monumentet. Det är starka kontraster.