I sommar är det OS i Rio de Janeiro. Det är första gången som detta sportevenemang äger rum i Sydamerika. Oron över zikavirus, kriminalitet och Brasiliens tidigare ekonomiska uppgång bruten, gör att färre biljetter sålts än vad prognosen varit. Men spelen lär bli av. Precis som att vinterspelen i Sotji 2014 arrangerades.
Däremot kan det vara värt att minnas att idrott och politik hört ihop under den moderna olympiska eran. De antika spelen sträckte sig från 776 före vår tideräkning till 394 efter, alltså över tusen år. De moderna ägde rum 1896 i Aten och fyra år senare i Paris, eftersom Pierre de Coubertin var fransman.
Under antiken avbröts krigen för att tävlingarna skulle kunna genomföras. Men när Berlin 1916 skulle ha arrangerat spelen, slaktades den unga generationen på slagfälten i Europa och det var spelen som ställdes in. Även om sägnerna om soldater vid skyttegravarna som tog en paus för att sjunga julpsalmen Stilla Natt, visar på en mänsklig längtan bort från förstörelsen, så var det omöjligt att låta en blott 20-årig tradition övertrumfa det stora europeiska krig som i efterhand kommit att benämnas som Första världskriget.
20 år senare kunde Berlin bli skådeplats för OS, och redan då var grundtanken komprometterad. Den olympiska elden användes för första gången i samband med det OS som nazisterna gjorde om till propagandascen. Fyra år senare var det krig igen, liksom 1944.
Världen var annorlunda då. Krigen öppna och storskaliga. Nu är det terrorism och staternas repressiva hållning gentemot både oskyldiga medborgare och misstänkta våldsverkare som inskränker möjligheterna. Paradoxalt nog var det just i Tyskland, i München 1972, som den israeliska OS-truppen slaktades av palestinska mördare. Sedan dess har det varit fredligare konflikter i OS-sammanhang, några bojkotter bara. Lite korruption inom IOK. Fjäsk för diktaturer. Dopning.
Ändå går det inte att släppa grundtanken: att världens mest framstående idrottsmän vart fjärde år tävlar i en ädel och kamratlig anda. Numera finns talanger i jordens alla hörn, vilket gör att en tidigare framstående idrottsnation som Sverige (10 plats totalt i guldligan) måste kvala sig in till tävlingarna inom flera grenar. Det är i grunden en bra utveckling. När Sverige i Antwerpen-OS 1920 och London-OS 1948 blev näst bäst efter USA, berodde det på att miljoner av potentiella medtävlare hade dött i de nyligen avslutade krigen.
Att andra länder nu ställer sina tävlare på prispallen är alltså något positivt, även om det snävt nationalistiskt inte alltid känns så. För 100 år sedan blev det inte alls något OS, ingen fick medaljer för att ha varit starkare, högre eller snabbare. Att den ideella rörelsen fick ge vika för den hårda makten är en tragedi som följer oss än i dag.
Som Evert Taube skaldade i Här är den sköna sommaren: Det är krig och politik som har fördärvat vår jord!