Den största hatvågen mot privata företag sedan 1970-talet drogs igång av Dagens Nyheter 2011, då mot äldreomsorgsföretaget Carema. Därefter trodde nog många att välfärdsföretag sjöng sin svanesång. Istället expanderade de i stadig takt. Hur var det möjligt?
Nu spys en färsk våg av galla över företagare. Återigen är Dagens Nyheter aktiv med krav på krafttag mot digitala läkare och friskoleföretag. De får eldunderstöd av en ohelig allians från vänstern till vårdcentraler som räds nya konkurrenter. En god prognos är att fälttåget även denna gång drar mot Poltava, av minst fyra skäl.
Det första är att många genomskådar skarvandet. Dagens Nyheters Carema-rapportering visade sig vara mer eller mindre påhittad av ett par missnöjda anställda. Ändå kunde tidningens chefredaktör Gunilla Herlitz aldrig förmå sig att be om ursäkt.
Dagens påståenden om att friskolor, digitala läkare eller privat äldreomsorg skulle vålla kvalitetsproblem avslöjas genast som närmast trumpianska påhitt av de som kollar fakta och forskning.
För det andra gillar många de privata alternativen. Socialstyrelsens årliga kvalitetsjämförelser visar att privata aktörer inom äldrevård har bättre resultat än offentliga på 18 av 20 jämförbara indikatorer. Svenskt Kvalitetsindex visar att fristående skolor har nöjdare medarbetare och föräldrar, anses leverera bättre kvalitet samt ger god utbildning för varje skattekrona.
För det tredje driver lokalpolitiker på konkurrensutsättning. De törs ofta inte utmana högljudda väljargrupper i den egna verksamheten även när dessa inte klarar sina uppgifter. Till exempel törs få lokalpolitiker påtala att antalet anställda i kommuner och regioner ökat med mer än 100 000 sedan 2014, eller att antal läkare per invånare har ökat med 30 procent under 2000-talet samtidigt som läkarbesök per invånare blivit färre. Smygvägen för en lokalpolitiker blir i stället att öppna för konkurrens och låta marknaden göra jobbet.
Det fjärde och viktigaste skälet är att monopolkramarna är helt inriktade på att stoppa valfriheten. De går i fotspåren av de som burade in Britt Wadner på Hinseberg år 1964 för fräckheten att sända privat radio, eller Ulla Murman vars lilla skrivbyrå krossades av Arbetsförmedlingens monopol. De som vill hejda konkurrens är som oftast helt ointresserade av hur den offentliga välfärden kan vinna genom att vara bättre. Istället satsar de på att vinna mediadreven, men förlorar återigen slaget om verkligheten.