Partiledardebatterna till exempel. De har alltid varit bättre förr. Inte undra på. De nuvarande har vi ju genomlidit hela. Dåtida slagväxlingar känner vi däremot via kärnfulla youtubeklipp, som när Göran Persson kontrar på Carl Bildt och levererar den episka repliken ”Kom inte och berätta för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har vuxit upp i det. Jag hatar det.” Eller i återberättande sammandrag där vi också känner till deras dramatiska signifikans, som när Thorbjörn Fälldin för åskådarna på plats manglades av Olof Palme 1976, men där dåtidens tv-tittare såg en självbelåtet leende Palme och fattade sympati för Fälldin.
Klart att varje jämförelse då blir till det förflutnas fördel.
Mer bekymmersamt är det när sakpolitik blir föremål för samma nostalgiska återblickar.
Jag har exempelvis noterat en växande Göran Perssonromantik. I vissa borgerliga kretsar är Persson numera en rak sanningssägare som hade modet att fatta obekväma beslut.
Det är en återblick klart förvanskad av nostalgins ljus. Som finansminister höjde Persson mest skatter, vilket fick en hämmande effekt på ekonomin och förlängde 90-talskrisens effekter. Frispråkigheten handlade mest om att trycka ner andra människor.
Perssons tid som statsminister innebar dessutom slutet på den långa liberala reformperiod som pågått sedan mitten av 1980-talet under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Under denna period fattades de beslut som vitaliserade svensk ekonomi, inte minst avregleringen av telemarknaden som lade grunden för IT-boomen, och gjorde Sverige friare och mer pluralistiskt, som avskaffandet av radio- och tv-monopolet och medlemskapet i EU.
Under Perssons tid byggdes istället framtida kostnadsbomber in i de kommunala välfärdssystemen i och med maxtaxorna för barn- och äldreomsorg, beslut som dock var mycket populära bland väljarna.
Ännu märkligare är nostalgin som på senare år uppstått kring de så kallade krispaketen 1992, som av inte minst Socialdemokraterna framhållits som exempel på deras ansvarstagande i opposition.
Dramatiken kring krisförhandlingarna är förvisso tacksam. Carl Bildt och Ingvar Carlsson hade svårt att tåla varandra, folkpartisterna medlade och tjänstemän vred och vände på formuleringar sent på natten för att till slut komma överens.
Det politiska spelet tenderar att överskugga att krispaketen var ett praktfiasko. A) De syftade till att hålla uppe ett konstlat högt värde på kronan, vilket misslyckades. B) Det var bra att det misslyckades eftersom vi därefter fick en flytande växelkurs och ekonomin kunde börja återhämta sig. C) Innehållet i krispaketen var återigen bara skattehöjningar. De så kallade besparingar som totats ihop under de där sena kvällarna visade sig i efterhand bestå av ren luft och åtgärder man aldrig genomförde.
Också mitt vittnesmål bör förstås läsas kritiskt. Jag blev politiskt aktiv under denna period och tyckte som glad nyliberal att de reformer jag ovan hyllar som radikala och framsynta var på tok för tama och försiktiga, när jag inte – som med EG-medlemskapet – var emot dem. Nostalgins skimmer får oss lätt att se vad vi vill se i det förflutna.