Det är regeringskris i Sverige igen. Statsminister Stefan Löfven sa den 9 oktober att invandringen ska ner betydligt i Sydsvenskan. Då gick vice statsminister Isabella Lövin ut och sa att han inte talade för regeringen i frågan, utan som partiledare. Problemet är att statsministern alltid är i tjänst. Han talar alltid för regeringen, i allt han gör. Men det gör också vice statsministern, Isabella Lövin. Att de inte drar jämt, utan uttalar sig i rakt motsatt riktning, har hänt förr.
Redan i början av 2018 gick Isabella Lövin ut påstod att alla som påtalade förgrovningen av våldet och den växande gängkriminaliteten i Sverige gjorde sig skyldiga till svartmålning. Detta är en ganska viktig fråga för regeringen, så hon anklagade indirekt sin egen statsminister för svartmålning av Sverige och för att hans verklighetbild inte är sann.
Den usla samsynen mellan partierna är alltså inte ny. Men det är anmärkningsvärt att Isabella Lövin får behålla titeln vice statsminister. Socialdemokraterna verkar varken lita på eller respektera sin koalitionspartner och Miljöpartiet verkar fullkomligt strunta i att utåt stödja regeringens politik. Allra känsligast har det varit kring migrationsfrågan, där före detta ministern Gustav Fridolin kallade politiken för skit. Problemen varken börjar eller slutar här.
En knapp månad innan valdagen 2018 avslöjade Svenska Dagbladet att regeringssamarbetet i princip brakat samman. Regeringskansliets budgetarbete gick på tomgång eftersom det saknas ett politiskt samarbete mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De båda partierna undanhöll underlag för varandra, och källor på regeringskansliet kallade vissa politiska förslag för en ren gissningslek.
Bara veckor efter fadäsen med Löfvens uttalande om invandring, gick infrastrukturminister Tomas Eneroth ut och öppnade för en stängning av Bromma flygplats om Arlanda byggs ut. Då rasade Miljöpartiet och hävdade att han sa det i egenskap av socialdemokrat, inte minister. Istället för att inse sitt klavertramp vid Lövins och Löfvens strid om migrationen verkar de trott att de fått en bra talepunkt. Det har de inte. De blottar en allt vidare klyfta mellan de två regeringspartierna.
Det vore onekligen intressant om något statsråd kunde få frågan om hur regeringssamarbetet egentligen fungerar. Regeringen är enligt grundlagen kollektivt ansvarig för alla beslut den fattar. Det går inte för Miljöpartiet att friskriva sig från ansvar för den politik som förs, lika lite som det går för Socialdemokraterna att solospela fullständigt.