Det nyligen avslutade valet var knappast första gången som världen fick en klump i magen. Faktum är att FPÖ i Österrike redan år 2000 orsakade stor skandal när de fick ingå i den österrikiska regeringen år 2000. Det orsakade reprimander och sanktioner från EU, men när tidigare partiledaren Jörg Haider dog i en bilolycka trodde nog många som bara följer österrikisk politik på avstånd att tiden var över högerpopulismen i landet.
I Sverige var vi ett tag förskonade från högerpopulismen, troligen eftersom vi hade ett kort experiment 1991-94 med Ny Demokrati, vilket gjorde svenska folket mindre benäget att chansa på att rösta in ett nytt, oberäkneligt parti i riksdagen. Men vi förskonades bara i tre mandatperioder, nu har Sverigedemokraterna parkerat som landets tredje största parti och sanningen är att ingen vet hur de ska tryckas tillbaka till ens under tio procent. När krönikörer och politiker jublar över deras nedgång i de senaste mätningarna landar partiet stöd ändå stabilt över deras valresultat.
Donald Trump i USA går knappt att prata om. Sedan dag ett dömdes hans chanser att vinna den republikanska nomineringen ut fullständigt, sågs som otänkbart. Nu seglar han fram efter en jordskredsseger. Aldrig att han vinner presidentposten, säger samma självsäkra experter. Men det kan han. Hillary Clinton är nästan lika avskydd som Trump, hon representerar eliten hans väljare avskyr. Han har arga, vita män, hon har kvinnor och minoritetsgrupper. Han kommer förlora sitt partis etablissemang, hon sitt partis gräsrötter. Oavsett utgång borde vi ha lärt oss att inte underskatta Trump.
Det är inte bara Donald Trump som piskar upp hatisk stämning. Samma tendenser finns inom Demokraterna, där Bernie Sanders anhängare, om än inte han själv, kokar över av ilska. De är arga på partietablissemanget och media som de hävdar konspirerar mot Sanders. De, och de är i huvudsak vita som röstar på Sanders, är vansinniga på att kvinnor och framför allt svarta inte röstar på Sanders i större utsträckning. Det anas en underström bland Sanderssupportrarna, att minoritetsväljare är för dumma för att förstå sitt eget bästa.
Till detta kommer den polska regeringens oroväckande steg i fel riktning, Ungerns Fidesz-parti som börjar flörta allt mer öppet med Vladimir Putin och hans metoder, Front Nationals framgångar i Frankrike som innebär att de på allvar är en utmanare om presidentposten. Det var de 2002 också, när de gick vidare till andra omgången, men där Jaques Chirac till slut vann den kanske största segern någonsin i ett demokratiskt val med 82.2 procent av rösterna. Även då trodde nog många att högerextremismens i Frankrike hade nått sin kulmen, men med nytt blod var de snabbt tillbaka.
Nej, valet i Österrike markerade knappast ett slut. Snarare var det ännu en raden av bekräftelser på att det auktoritära, populistiska och uppviglande krafterna är här för att stanna och att ingen egentligen har recepten för att trycka tillbaka dem. De opererar i en ny politisk dimension, i vilken gamla åsikter, attityder och processer inte får något fäste. Det radikala alternativ som en allt större del av folket efterfrågar har mycket få av oss ännu förstått tillräckligt väl för att kunna bekämpa.