Sverige känns om ett dagis där personalen stämplat ut och låtit sockervaddsmaskinen gå på högvarv. Barnen skriker, gråter, slåss och skakar sig till sömns. Sedan tillbaka till sockervaddsmaskinen för en ny fix. Hur länge ska vi hålla på så här?
Samtiden förefaller allt mer korkad. Det sägs att man sagt så i alla tider, men i någon tid måste det faktiskt vara sant, så varför inte nu. Eller så kanske det är en evig sanning. Aristoteles och Platon läses fortfarande vid universiteten, det borde tyda på att de är något slags eviga genier. De flesta sedan deras tid har dessutom varit tvungna att förhålla sig till dem, medan många andra fallit i glömska. Kanske hade de svaren på allt. Det skulle i så fall tyda på att inte bara vår samtid, utan all samtid blivit dummare i flera tusen år. Bara en tanke.
Samhällsdebatten är ett allas krig mot alla, där inte en mening, knappt ens ett ord eller en stavelse, som någon annan uttrycker är rätt. Inte ens kan vara rätt. Kakofonin av tyckonomi står mig upp i halsen. Allt ska kommenteras först och värderas sedan. Är du tvåa på bollen kan du lika gärna ge upp. Ingen pardon i åsikternas avfallskvarn.
Jag hoppas evinnerligt att filterbubblorna det talas så mycket om också har skapat andningshål för större delen av befolkningen, att de slipper all eländig skit. Vilken ynnest för den som hittat en sådan plats! Men det räcker ju med att surfa in på valfri nyhetsplats för att det senaste drevet ska stå en upp i halsen. Liverapporteringen om varenda liten skitsak.
Snart kommer väl något geni till content manager eller vad nyhetschefer heter nu för tiden komma på den briljanta idén att sända själva livesändningen live, back stage-kommentarer från gästerna innan de ska in i studion. Det är så man kan kräkas.
Det är inte det att det inte pågår intelligenta samtal varje dag, i hela landet. Det är inte det att medier inte levererar intressanta, nya uppgifter varje dag. Det är att det dränks i klickdrivande och fördummande innehåll. Det drivs av kommentarer, det drivs av en oproportionerlig uppmärksamhet åt rent trams. Åt illvilliga tolkningar av de mest oskyldiga kommentarer. Åt att dreva om en tweet eller ett instagram-inlägg. Det drivs av en total oförmåga att vara tyst, andas djupt och fokusera på viktiga saker.
Men varför skulle någon göra det? Den som skriver en stor roman får bara frågor som om det vore självupplevt. Den som presenterar en politisk reform får bara frågor om spelteori. Den som nått fram till ett forskningsresultat får det snedvridet och felvinklat av sensationslystnad. Så varför ens försöka? Varför inte bara göra Paradise Hotel av hela skiten? Fri sprit, inga hämningar. Tjoho, nu kör vi! Det är ju ändå det enda som belönas, lika bra att kapitulera.
Samhällsdebatten är uppvriden så till den milda grad att den tappat all sin mening.
Det enda som går att trösta sig med är att även detta kommer gå över. Det kommer bli tyst igen. Lugnt. Men det känns som det är väldigt lång tid kvar tills dess.