Det var länge sedan en politisk diskussion var en ärlig kraftmätning mellan olika problembeskrivningar och lösningar. Vi lever nu med politiker och debattörer som i stor utsträckning sysslar med att skylla ifrån sig, positionera sig, svartmåla motståndarna och dreva utan sans och balans. Det ställs få raka frågor och ges ännu färre raka svar.
Världen är upp och ner när ett svenskt regeringsparti tvingas skriva ett öppet brev där de tar avstånd från rasism och kvinnoförtryck. Det är förstås än värre att de accepterar företrädare som tycks bekväma med att röra sig i extremreligiösa och rasistiska miljöer och att det snarare än problematiskt tyckts ansetts lite piffigt. Mehmet Kaplan, som umgåtts med Muslimska brödraskapet, Grå vargarna och Milli Görüs, var enligt Gustav Fridolin en humanist, demokrat och antirasist. Så var ju det bestämt.
Statsministern var sin vana trogen oförmögen att förklara varför han sparkade Kaplan (att det rör sig om en frivillig avgång är naturligtvis struntprat). I stället adderade han ett nytt uttryck till sitt illustra ordförråd: samlad bedömning. För all del, en gång är ingen gång, två gånger är en gong-gong. Men även en samlad bedömning består av delar. Ändå fick det värkas fram, att ett fel kanske begåtts. När den samlade bedömningen så var gjord, avslöjades en myriad av personer med liknande övertygelse hos Miljöpartiet. Vilken tur då att man nyss tagit avstånd från rasism och kvinnoförtryck i det där öppna brevet.
Det är också svårt att navigera i ett politiskt landskap, där en regering inte har stöd i riksdagen, men där riksdagen väljer att varken fälla eller samarbeta med regeringen och där ingen tycks ha ett svar på varför inget av alternativen lockar särskilt mycket. Oppositionen tycks vara överens om att regeringens politik är högst skadlig för Sverige, så låter åtminstone retoriken. De har möjligheten att stoppa politiken men gör det inte. Ändå tills dess att ett tydligt svar ges kommer den frågan hänga i luften. Att hänvisa till tillkännagivanden känns nog kraftigare innanför riksdagshuset väggar än utanför.
Omvänt gäller naturligtvis för regeringen, där det ena partiet tillbringade flera år med att trumma in budskapet att Sverige höll på att gå sönder. Väl vid makten tycks de helt sakna verktyg för att läka landet. Hoppsan, tänkte inte på det. Det andra partiet verkar mest lägga sig platt för vad som än föreslås och sedan häva ur sig svordomar över vad man nyss kommit överens om, samtidigt som de då låter medlemskadern befolkas av humanister, demokrater och antirasister, som bara råkar stödja politik som är extrem, antidemokratisk och rasistisk. Hoppsan, igen.
Det är inte utan att man blir lite vimmelkantig när man tänker på't. När hade vi sist en ärlig sakpolitisk debatt, med alternativ som presenterade en politisk riktning och reformer som skulle tas oss dit? När dominerade det debatten sist? Det måste varit 2006, valet därefter dominerades totalt av finanskrisen och därmed mer av förvaltning än politisk utveckling. Sedan dess har jag svårt att se på vilken väg vi egentligen slagit in. Men det är inte skyltat.