Oavsett följderna av deras omröstning, är Brexit nog en större kris för EU än för Storbritannien. Premiärminister David Cameron utlyste folkomröstningen som ett desperat sätt för att vinna parlamentsvalet 2015 och få ordning på sitt parti. Det första lyckades han mot all förmodan göra, det andra är svårt att tro att han kommer lyckas med ens om han vinner folkomröstningen.
Nu kampanjar Camerons egna ministrar rakt mot regeringens linje och förordar ett utträde. Den mest framstående av dem alla, Londons förre borgmästare Boris Johnson, ryktas endast förespråka utträde för att kunna ta över som partiledare om Cameron skulle avgå efter att ha förlorat omröstningen.
Just nu är det dött lopp mellan falangerna och David Cameron undrar nog hur begåvat det egentligen var att utlysa den där folkomröstningen. Han vann sitt val, men kommer kanske förlora sitt land. Om Storbritannien beslutar sig för att lämna är det nämligen troligt att Skottland åter kommer rösta om självständighet. Nordirland, som är väldigt beroende av handeln med Republiken Irland, lär heller inte sitta still i båten.
Men det största problemet får nog EU självt. Utan Storbritanniens goda inflytande får länder som Tyskland, Italien och Frankrike fritt fram. Länder som Sverige kommer få det ohyggligt mycket svårare att stå emot den väldiga koloss som unionssamarbetet kan vara. Det har vi varit historiskt dåliga på. Därför är det bland annat vårt fel om Storbritannien lämnar.
När Cameron krävde en omförhandling ställde vi inte upp bakom honom. Sverige kunde exempelvis krävt ett permanent undantag från euron, som Storbritannien har, för att få igång en grundläggande diskussion om vad EU är och ska vara. För det behövs. Unionen har hittills uppvisat en hopplös tondövhet mot väljare runt om i Europa.
När Lissabonfördraget först togs fram, kallades det för en europeisk konstitution. Denna konstitution förkastades i folkomröstningar i Frankrike och Holland och omarbetades till Lissabonfördraget, som i dag gäller. I princip det enda som förändrades var just namnet – från en konstitution till fördrag. För inom EU:s institutioner finns en benhård vilja till en ständigt närmare integration, nästan oavsett område. Europeiska rådets president, Donald Tusk, erkände själv detta häromveckan:
”Besatta av omedelbar och fullständig integration, missade vi att vanliga människor, Europas medborgare, inte delar vår EU-entusiasm”. Sällan har någon av unionens toppolitiker uttryckt sig lika klart. Svaret på de förlorade folkomröstningarna om den europeiska konstitutionen var inte att ändra politik, utan att hindra folken från att rösta. Endast Irland röstade. De sa nej i juni 2008, men fick en ny chans redan i oktober 2009. Då hade de fattat galoppen och sa snällt nog ja.
Den politiska elitens blindhet lägger grunden för populism. För Sverigdemokrater, Front Nation, Brexit och Donald Trump. Om Storbritannien lämnar EU kommer den politiska elitens framfart bli än mer obehindrad. Tidigare erfarenheter visar knappast att kriser fått unionen att sakta ner, snarare tvärtom. Så även om många tror det vore en katastrof för Storbritannien om de lämnar, kommer det bli än värre för Europeiska unionen.