Läget verkar låst. Fast på Arlanda får jag förvisso mer tid att skriva min krönika. Jag ser resenärer som, likt mig, får se planer omkastade. Barnfamiljer som sett fram emot ledighet, men istället blir det betalda hotellnätter och intjänade semesterdagar som går till spillo. Viktiga affärsmöten som inte blir av. Människor som har bråttom till någon utsatt anförvant. Fotbollsfans som vill heja på Sverige i Paris. Och många turister som vill hem igen.
SAS är som SJ, lite av ”vårt” eget bolag som vi medborgare har relation till. Vi deläger via staten och vi reser. Själv gillar jag flyga SAS för att börja komma hem redan med resan. När jag satt i regeringen var jag med om ett av alla dessa ”räddningspaket” för bolaget. Det skandinaviska flygbolaget är viktigt för huvudstaden och andra orter och för de som bor, arbetar, reser, träffas inom och utom Sverige.
Är den tiden förbi? Känner vi för SAS i den grad som behövs i en knivskarp konkurrens om oss flygresenärer? Bolaget verkade vara lite på uppgång med något bättre beläggning. Pilotstrejken orsakar nu direkt ekonomisk skada och på längre sikt försämrad tilltro till varumärket, allteftersom konflikttimmarna pågår.
Men pilotfacket verkar helt ha kommit av landningsbanan. I en tid då allt fler affärsresenärer inte får åka business av ekonomiska skäl blir det ett tecken på en priviligierad grupp som kräver business för sitt arbete – och påstås det gratis tillgång till solglasögon. Om jag förstått det rätt strejkar man för att även nya kollegor ska få samma anställningsförmåner som de äldre.
Det är många samhällskänsliga yrkesgrupper som vägt sina krav och vilka konfliktåtgärder man ska tillgripa. Sjuksyrror, lärare – ofta kvinnodominerade yrken som skapat förståelse för vad som krävs för att personer ska välja yrke och stanna kvar. Men SAS-piloterna, i sinnebilden de snygga killarna med coola brillor, verkar inte ha förstått. Få förstår deras krav, inte minst på det sätt de har framkommit i massmedia, eftersom man inte heller velat ta debatten.
Många är vi som väljer SAS just för att det är SAS. Men jag köper inte att just piloterna för säkerheten ska uppbära väsentligt högre löner än många andra. Nu kämpar varje SAS-medarbetare tappert för bolagets framtid och anseende. Idag delas här ut förståelse, gratis bananer och vänlighet allteftersom frustrationen och ombokningsköerna ökar. Alla behövs i flygsäkerhetskedjan och förtroendelänken riskerar brytas. Mellan markpersonal och flygpersonal. Mellan vi som betalar och de som flyger oss.
Blir alla fackföreningar de största förlorarna? Förutom detta; märkliga blockader av småföretag (som Ingeborgs bageri i Linköping), pampfasoner, korruptionsutredningar och slarv med medlemmars pengar är nog vad många tänker på mer än ”ordning och reda på arbetsmarknaden” när det handlar om facket. Det är illa.
Var det sommaren 2016 som förståelsen för kollektivavtal och konfliktåtgärder slutligen försvann, för att några valde att missbruka det förtroende som byggts över lång tid? I en tid då anpassning och samverkan behövs mer än någonsin, om vi vill kunna behålla våra svenska klenoder och modeller?