Normkritiken menar förenklat att normer som skapas i samhället kan leda till att vissa grupper marginaliseras eller osynliggörs. I sig är det ett resonemang som inte borde mötas av någon större kritik eftersom normer mycket väl kan leda till blindhet för det avvikande.
Exempelvis kan vägen till kvinnors rösträtt anses ha gått genom normkritik. Normen var att kvinnor av olika skäl inte ansågs vara lämpade till att rösta och kritiken mot den normen förändrade situationen.
Feminismens framgångar har inspirerat även andra grupper som HBTQ-rörelsen och etniska eller religiösa minoriteter. Men någonstans under vägen har två missförstånd uppstått. För det första att en person i kraft av sin identitet kan representera hela den avvikande gruppen. För det andra att representanten har den kunskap som behövs om gruppen för att därigenom kunna motarbeta eventuella normerande fördomar om gruppens särart. Att vara något har således blivit synonymt med att både kunna och representera.
Men att vara något innebär varken att kunna eller att representera.
Representerar gör någon som kan visa upp en lista på namn som anser att personen representerar deras intressen. Det kan gälla allt från idrott till matvanor. Men det krävs ett underlag som bekräftar att personen representerar mer än sig själv. Det är vad representativ demokrati handlar om. Att vara något räcker således inte.
Ingen blir således representativ på grund av sin etnicitet, sin religion eller sin sexuella läggning bara för att den tillhör en minoritet.
En muslim har exempelvis säkert erfarenhet av att vara muslim i vissa sammanhang vilket kan innebära olika traditioner som var eller är vanliga inom familj släkt eller kanske till och med grannar. Kunskaperna om islam hos den muslimen anknyter således till vissa specifika erfarenheter.
Det gäller i princip alla. Erfarenhetsjudar eller erfarenhetsafrosvenskar eller erfarenhets-HBTQ:are. Deras erfarenhet är dock högst personlig och säger inget om andras erfarenheter. Att vara något säger således varken något om representativitet eller om kunskap.
Privilegiet som minoriteter tycks ha gäller inte andra. En svensk protestant skulle aldrig tas på allvar om den försökte göra anspråk på att kunna protestantism i kraft av sina personliga erfarenheter och ännu mindre om den försökte göra sig till representant för Sveriges protestanter.
De som rör ihop varandet med representativitet och kunskap bör därför först fråga sig varför det gäller bara minoriteter. Sedan bör de inse hur missförståndet lurar människor tillhörande minoriteter till att tro att de kan representera något utan att kunna något bara för att de är något.