Att förvänta sig jordens undergång, apokalypsen, domedagen är synnerligen irrationellt. Vad är meningen med att leva för den som tror att världen kommer att upphöra att existera? Ändå finns det något fascinerande i tanken på att den tredje planeten från solen inte skulle existera. Eller att människor inte skulle leva på detta klot.
I Bibelns uppenbarelsebok spås om hur jordens undergång ska gå till. Den profetian har ännu inte inträffat. Munkar och nunnor satt i sina kloster och inväntade Messias återkomst år 1000. Inget hände, så de lärda kvinnorna och männen sökte sig ut till det omgivande samhället och spred sina kunskaper om odling, läkande örter och ölbryggning. Fram till digerdöden i mitten av 1300-talet upplevde Västeuropa en välståndsökning.
1945 släpptes atombomber över Hiroshima och Nagasaki, andra världskriget tog slut och kapprustningen mellan supermakterna USA och Sovjet tog vid. Under Kubakrisen 1962 var världen nära ett kärnvapenkrig. Under kommande decennier var det inte bara kärnvapenkrig, utan också världssvält, kommunistisk terrorism, försurning, skogsdöd, ozonhål som hotade mänskligheten. I Sverige var det thinnertrasor, inflation och arbetslöshet. Men katastroferna undveks på det stora hela.
Jämför med idag, när människor får panik och ångest av klimatet. Vari ligger förtjusningen att ryckas med i masspsykos? Problem ska naturligtvis lösas och i en del svåra fall kan det krävas extraordinära åtgärder eller helt nya metoder, som Montrealprotokollet 1987 som fasade ut freoner.
Att flera tidigare problem har lösts eller mildrats kan inte tas till intäkt för att ignorera de problem som finns idag. Men oavsett om det är klimatet, invandring, skatterna eller sjukvården som betraktas som det stora samhällsproblemet, är personliga känslor en dålig vägvisare för att skapa varaktiga förbättringar. Det krävs alltid tankemöda, arbete och energi för att skapa en bättre värld, det behöver man inte vara någon Hans Rosling för att förstå.
Att flera tidigare problem blivit lösta är ingen garanti för att mänskligheten även i framtiden kommer att lyckas med allting. Men den som upplevt svunna tiders problem – som varit betydligt mer hotfulla – har svårt att ta in den historiskt okunniges rädsla. Då uppstår ett glapp mellan olika personer som försvårar eller omöjliggör dialog och konstruktivt samtal som kan leda fram till lösningar. Känslor är en usel guide till framtiden. Kunskap och fakta är våra vänner.