En tredjedel av världens befolkning är kristna. Ändå beräknar International Society for Human Rights att kristna utsätts för 80 procent av alla religiöst diskriminerande handlingar. Heliga stolen uppskattar att 100 000 kristna varje år dödas med koppling till deras tro.
Kristna förföljs i stora delar av vår värld. Genom folkmord och förföljelse, samt därigenom betingad emigration, har kristna snart fördrivits i sin helhet från religionens tidiga platser i Mellanöstern. Undantaget är Israel.
Trots detta klarar Svenska kyrkan inte av att rakryggat ställa sig bakom Facebookkampanjen Mitt kors. Kampanjen startades av prästerna Johanna Andersson, Annika Borg och Helena Edlund. Meningen med kampanjen är att få människor att bära sitt kors med stolthet och i solidaritet med de många kristna som förföljs världen över. Det är en enkel, men varm och humanitär, kampanj, och den har fått ett stort gensvar. Efter en dryg vecka har över 4 600 människor anslutit sig.
Svenska kyrkans kommunikationschef, Gunnar Sjöberg, skrev tidigt på Facebook att uppmaningen kändes uppviglande och okristen och undrade om det måste gå till religionskrig. Därigenom uppstod på goda grunder frågan om Svenska kyrkan menar att det är okristligt att bära sitt kors i solidaritet med förföljda, alternativt om Svenska kyrkan anser sig ha rätt att avgöra vilka som är värdiga är bära Kristi kors.
Några dagar senare tog Anna Karin Hammar, präst i Svenska kyrkan och syster till tidigare ärkebiskopen K.G. Hammar, till orda, även hon på Facebook. Där jämställer hon initiativtagarna till Mitt kors med amerikanske presidentkandidaten Donald Trump samt anklagar dem för att ha en antiislamisk agenda eftersom de inte tillräckligt tydligt påtalar att muslimer också förföljs. Hammars uttalanden gjorde inte saken bättre.
Ytterligare en dag senare uttalade sig Åke Bonnier, biskop i Skara, på sin blogg. Där skrev han att vi inte borde vara så ”buskablyga” med vår kristna tro. I övrigt markerar biskopen försiktigt avstånd till kampanjen genom att hänvisa till att alla troende bör inkluderas i korsbärandet.
Sedan dess har ytterligare tid förflutit och Svenska kyrkan har inte gjort någon ansträngning att korrigera denna bild. Det får därför antas att det också är en representativ bild av organisationens åsikt. Det är i så fall ynkligt.
Att inte stödja en enkel manifestation för utsatta och förföljda trosfränder, utan till och med motsätta sig den, är sorgligt. Kravet på att vara allomfattande ställs heller inte i något annat sammanhang. Det har exempelvis inte utgjort ett hinder för Svenska kyrkans medverkan på Pride att fokus ligger tydligt på queerpersoner och homo-, bi- och transsexuella.
I juni i år begärde över 13 000 medlemmar utträde ur Svenska kyrkan. Risken att den bedriften snart upprepas bör inte underskattas om människor ska behöva känna sig utpekade av Svenska kyrkan för att de bär sitt kors i solidaritet med förföljda kristna.