I Judith Thurmans biografi över Karen Blixen heter det: "Hon tillhörde en klass och en generation, som ännu drömde om att göra livet till ett konstverk".
Och Blixen gjorde just det, i den underbara skildringen av sina år som kaffeodlare i Kenya. Plantagen sydväst om Nairobi vid foten av Ngongbergen blev ett ekonomiskt fiasko. Blixen ruinerades och tvingades hem till Danmark.
Men där vände hon erfarenheterna till skimrande succé i verket "Den afrikanska farmen", vars pastoralt lyriska trollkraft fascinerar läsare in i denna stund som är.
Karen Blixen var formad före 1914; innan världskrigens masspsykoser, innan den politiska totalitarismens tidsålder, innan ideologiseringen av kulturen och tillvaron i stort. Här går en brandvägg i historien.
Utvecklingen som följde på skotten i Sarajevo kan karaktäriseras som 1900-talets seger över vad litteraturvetaren Peter Luthersson i boken "Förlorare" kallar "1800-talets etos": idealism, hederlighet, äventyrlighet, tron på människans värde och värdighet, levande förankring i arvet av klassisk västerländsk humanism.
Blixen är en av "förlorarna" som Luthersson lyfter fram, jämte författarnamn som Robert Louis Stevenson, Thomas Mann, Antoine de Saint-Exupéry, Stefan Zweig - alla besjälade av samma anda som idémässigt sköts åt sidan när de traditionsfientliga modernisterna segerrusigt erövrade parnassen.
Den gamla världen ansågs ohjälpligt komprometterad av krigets skyttegravsslakt, nu skulle det göras rent hus med gårdagens förlegade bråte och ett nytt, bättre samhälle skapas! Den allomfattande staten gjorde entré med grandiosa ambitioner att frälsa genom politisk styrning, modernisterna bejakade projektet och ställde estetiken i tjänst.
Av strävan efter lyckoriket blev dock i flera fall väl kända katastrofer, exempelvis det sovjetiska barbariet. Men även där demokratin slog rot får man nog säga att något väsentligt förlorades, som i längden riskerade att urholka mänskligt, civilisatoriska fundament.
"Företrädarna för 1800-talets etos startar gärna vid individen och i sådana egenskaper som en individ bör förvärva, påbjuder inte uppslutning kring någon bestämd ideologi eller oomkullrunkerlig politisk eller religiös uppsättning av dogmer, sätter inte sin lit till kollektivet som kollektiv. En personlighets- och uppförandekodex eller en livshållning framträder som avgörande", skriver Luthersson och fortsätter:
"Grundpelarna är ungefär följande: Privilegier förpliktigar. Dygd och goda seder ska eftersträvas. Falskhet och fåfänga är förkastligt. En privilegierad har att iaktta 'en viss ärbar måttfullhet', bör vara vidsynt och i sitt uppträdande behaglig. Bildning är påbjuden, likaså tapperhet".
Låter detta konservativt och ålderdomligt i våra öron? Om så, bör det inte uteslutas att det är oss det är fel på. Särskilt en fråga gnager.
I dessa dagar när råttfångaren från Hamelns politiska motsvarigheter förrädiskt spelar upp och vinnande förgiftar sinnen - SD, Trump, IS-jihadismen, den inverterade rasismens postkoloniala identitetsvurm, etc - hade då vårt öppna demokratiska samhälle stått robustare i motståndskraft om 1800-talets etos ännu vore normerande?
Karen Blixen och hennes författargeneration hade otvivelaktigt sina brister. Men mer än att skrattas åt, är de värda att hedra och lära av.