”Ni är god som bara en fallen ängel kan vara det”, skrev Hagar Olsson till Elmer Diktonius. Det är Jörn Donner som citerar den underbara meningen i sin fina biografi över den store finlandssvenske modernisten; "Diktonius. Ett liv". Nästan ett decennium har nu gått sedan boken kom ut. Jag finner den på nytt under en flytt, bläddrar, fascineras, är åter fast.
Donner menar att han med sitt biografiska verk vill försöka rädda Diktonius från glömskan. Är det verkligen så illa? Håller en av de främsta poeterna ur vår nordiska kultursfär på att försvinna som levande läsning? Måhända, själv har tanken aldrig ens slagit mig.
I tonåren kom jag av en slump över en volym av Diktonius samlade dikter. De blev något av en uppenbarelse. Sedan dess har han ständigt funnits där som följeslagare i mitt personliga universum.
I sin tidiga produktion framträder Diktonius som radikal politisk och litterär bildstormare. Det är svårt att inte ryckas med av den potenta, dynamiska, expressiva kraft som dominerar hans lyrik under 1920-talet, oaktat om man delar författarens revolutionsromantiska socialism eller ej.
Men det är framför allt hans mjukare sidor som fångar. Exempelvis dessa rader ur "Taggiga lågor" från 1924: "Barnet i trädgården / är ett underligt ting: / ett litet litet djur / en liten liten blomma. / Det myser som en katt åt nejlikorna / och skubbar sitt lilla huvud / mot solrosens jättestängsel. / Tänker kanske: sol är gott – / grönt är gräsfärg / Vet kanske: jag växer!"
Nästan lite Beppe Wolgers över det, inte sant?
Från 30-talet skulle också Diktonius utvecklas i mer naturlyrisk och ödmjuk humanistisk riktning. Dock blev de sista åren förmörkade av sprit, psykisk isolering och en tilltagande åderförkalkning. Han åldrades i förtid, kraften sinade, förvirringens dimmor slöt sig tunga kring honom. Men ur sin förtvivlan kunde Diktonius ännu skapa storslagen, gripande poesi.
Jag tror knappast att någon som tagit del av dikten "Förvittrad sfinx", utgiven i samlingen "Novembervår" (1951), kan undgå att röras på djupet av detta drabbande vittnesbörd från författarens eget skuggrike. Känn bara på inledningen: "den stora mänskokatten jag / förstenad lever / årtusens sandstormar / mitt öga ansikte / har nästan utplånat / kommande årtusen / mig ännu väntar / den stora mänskokatten jag / förstenad / här i öknen lever".
Elmer Diktonius var en banbrytare på den litterära scenen, ett utropstecken i sin diktargeneration som bland andra inkluderade Edith Södergran och Gunnar Björling. Varför läsa honom, varför alls poesi?
Därför att lyriken är reservatet för det ogarderade, ett själens vattenhål där vi kan lägga av våra rustningar, för en stund strunta i olika invanda positioneringar, låta det fria sinnet kommunicera och föda hjärtat. Poesin är den mest mänskliga av erfarenhetsbanker.
Genom dikten ges den gränsöverskridande, rika möjligheten att tolka, omtolka, förstå och få stadigare grepp kring tillvaron och oss själva, ja överhuvudtaget att bättre kunna hålla ihop i denna märkliga, inte sällan prövande och hårda värld. Som grundsten för ett öppet, tolerant, mångfaldigt samhälle är lyriken omistlig.
Så läs gärna Diktonius. Han är en bekantskap av bestående, inspirerande värde.