Märkligt nog tycks aldrig våra styrande få pengarna att räcka. Bara under 2014 – Alliansens sista år vid makten – fråntogs svenska folket totalt 1653 miljarder kronor i skatt. Ingen nåd visar heller Löfvens S/MP-regering, som med ivrigt bistånd av det forna kommunistpartiet sträcker sig än djupare ner i våra plånböcker.
Över 50 miljarder kronor i ökade skatter är att vänta närmaste åren (Skattebetalarnas förening har på sin hemsida en pedagogisk genomgång av Löfvens redan beslutade och aviserade pålagor). Hur svarar Alliansen på detta?
I fredagens SvD gavs besked om huvuddragen i de borgerliga partiernas skuggbudgetar. Bland annat går man med skattehåven regeringen helt eller delvis till mötes. Man vill dra in mer skattepengar från alkohol, tobak, personbilar, den finansiella marknaden, miljöområdet och fastighetsbranschen. Dessutom vill Alliansen klädsamt populistiskt "freda" skola, äldreomsorg och sjukvård från besparingar - en säker signal till den offentliga sektorn att ta det lugnt med kostnadsmedvetenhet, innovation och effektivisering.
Vad vi åter ser är ett klassiskt exempel på ett typiskt politiskt syndrom, vanligt i välfärdsstater utan egentliga begränsningar på varken ambitioner eller åtaganden. Politikerna tävlar i olika ”satsningar” för att demonstrera handlingskraft och tillfredsställa väljarnas förväntningar på att staten ska lösa än det ena, än det andra. Samtidigt har förmågan att skärskåda och ifrågasätta gamla beslutade utgifter tappats bort. Prioriteringar och utvärderingar nonchaleras.
Ständigt mer resurser måste tillföras i syfte att få den växande apparaten att rulla vidare. Fokus riktas enögt mot ökande skatteintäkter. Respekten för att det hela tiden är andras pengar som det handlar om försvinner.
Sverige må sedan länge vara extremt i detta avseende. Men fenomenet drabbade också efterkrigstidens USA, något som starkt oroade Ronald Reagan. Under sin period som guvernör i Kalifornien på 70-talet försökte han bryta den evigt uppskruvade spiralen av ”tax and spend” genom att införa ett slags skattekoppel på politikerna.
De styrande skulle bara få ta ut en viss mängd pengar i skatt. På så vis avsåg Reagan att disciplinera skatteivern, strama åt och rulla tillbaka den offentliga expansionen, göra ekonomin friare och medborgarna självständigare.
Som han elegant förklarade: "You can lecture your teenagers about spending too much until you’re blue in the face, or you can accomplish the same goal by cutting their allowance. We think it is time to limit government’s allowance – to put a limit on the amount of money they can take from the people in taxes. This is the only way we will ever bring government spending under control."
Reagan lanserade ett tillägg till Kaliforniens författning, som innebär en procentuell lagstadgad begränsning av skattetrycket. Efter en infasningsperiod på femton år skulle delstatsbefolkningens inkomstskatt reduceras till endast omkring 7 procent. Utöver detta, skulle all framtida skattelagstiftning kräva en kvalificerad 2/3-dels majoritet i delstatskongressens bägge kamrar för att träda i kraft.
Just detta förslag blev aldrig verklighet. Men uppmärksamheten kring Reagans djärva initiativ i skattefrågan bidrog till ett frihetligt uppvaknande i 70-talets USA och till Reagans egen seger i presidentvalet 1980.
Tänk om något enda svenskt parti hade modet att skilja sig från mängden, våga stå för ett genuint alternativ och föreslå en skattepolitik likt Reagans. Om inte annat för debattens skull. Tänk om. Det partiet kanske till och med skulle kunna vinna viss framgång.
Reagan gick det ju, trots allt, ändå inte så tokigt för.