Inte till salu! Det var Vänsterpartiets paradbudskap i senaste valrörelsen. Jonas Sjöstedt åkte land och rike runt med kravet på att få bort vinstintresset ur välfärdssektorn. I mörka färger målade han upp bilden av privata girigbukar som förvandlade sjukvård, skola och omsorg till ett oansvarigt marknadsgyckel och skrattade hela vägen till Jersey med skattebetalarnas pengar.
Vänsterpartiet gjorde inget kanonval på kuppen, men fick ändå S/MP-regeringen att utreda frågan. Malmös tidigare "starke man", Ilmar Reepalu (S), tilldelades uppdraget och nu har det läckt ut vad han tänker föreslå. Inget direkt förbud mot vinstintressen (det vore praktiskt och politiskt omöjligt). Dock en slags kompromiss som köttben åt Sjöstedt och andra 1970-talsromantiserande socialstatsnostalgiker: alla välfärdsföretagare får maximalt göra ett vinstuttag på åtta procent av investerat kapital.
Är det en vettig idé? Ja - om man anser att lönsamhet är suspekt och att politiker i grunden är bättre lämpade att styra upp företagens verksamhet än de som har äganderätten till företagen. Låt oss backa bandet lite. Varför existerar enskilda välfärdsaktörer överhuvudtaget i Sverige?
Under 80- och 90-talen liberaliserades det offentliga välfärdsmonopolet av två avgörande orsaker. 1) Politikerna hade stora bekymmer med att lösa de växande produktivitets- och kostnadsproblemen. 2) Väljarna visade ett allt större missnöje med långa väntetider, risig service, fyrkantig byråkrati, tendenser av översitteri från myndighetspersoner och liknande som var baksidan av den gamla modellen.
Det var kort sagt ohållbart att bara köra på som vanligt, särskilt som medborgarna blev mindre kollektivistiskt sinnade, började ställa krav på valfrihet, högre kvalitet och bättre valuta för skattepengarna.
De privata välfärdsaktörerna har bidragit till att möta ett skriande behov och överlag gjort det väldigt bra (det finns undersökningar i mängd som bekräftar detta). Den ökande mångfalden och konkurrensen har även gjort att offentliga utförare blivit vassare.
Vad är då bekymret med vinsten? Är det så dåligt om ett enskilt företag visar så fin lönsamhet att staten bör gripa in med straffåtgärder? För varje seriös företagare är god vinst ett kvitto på nöjda kunder, en väl fungerande och effektiv verksamhet - samt (inte minst viktigt) vinsten är en kompensation för den risk aktören tagit genom startandet av sitt företag. Skattekronorna - vilka bekostar välfärdstjänsten som företagaren erbjuder - har alltså använts på ett optimalt sätt.
Den oseriösa företagaren å andra sidan sänker snabbt sig själv eftersom varumärket solkas, kunderna flyr och verksamheten slås ut (om inte annat stängs den förhoppningsvis illa kvickt ner av någon tillsynsmyndighet för brott mot regelverket).
Samma incitament saknas i den offentliga sektorn med dess mer komplicerade politiska och byråkratiska styrning. Således borde vi välkomna goda vinster, fler enskilda aktörer och större inslag av marknadsmässighet i den skattefinansierade välfärden. Inte främst av ideologiska skäl, utan av rent pragmatiska. Ilmar Reepalus förslag bäddar tyvärr för en utveckling i motsatt riktning.