Beskedet föreföll tydligt. Infrastrukturminister Anna Johansson (S) meddelade under torsdagen att regeringen står fast. Det kommer att bli ett nytt stambanenät för höghastighetståg genom Sverige. Och den första etappen, med byggstart nästa år, blir Ostlänken mellan Linköping och Järna. Klart som korvspad? Icke.
Någon preciserad kostnadskalkyl presenterades inte. Ej heller någon plan för när hela systemet ska vara färdigt. Istället fick vi höra svävande prat om att Trafikverket får utreda vilka fortsatta etapper som kan vara aktuella, att utbyggnaden ska ske i takt med vad ekonomin tillåter, och att inga skattehöjningar är i korten för att finansiera den väldiga satsningen.
Statsrådet Johansson sa också att en "bred överenskommelse behövs", vilket är rimligt eftersom hela projektet kan gå loss på så mycket som 320 miljarder kronor och sträcker sig över flera mandatperioder.
Lägg till detta reservationen från finansmarknadsminister Per Bolund (MP): "Vi skriver i budgetpropositionen att vi ser fördelar med att bygga höghastighetsbanor, men att vi självklart också måste titta på kostnadsutvecklingen och se om den kan begränsas". Alltså är regeringen egentligen inte på fast mark överhuvudtaget när det gäller det grandiosa höghastighetsnätet.
Ingen färdig projektplan existerar, pengarna är bara en from förhoppning, och någon bred politisk överenskommelse tvingas regeringen titta i månen efter. Liberalerna har redan sagt nej, SD likaså och i onsdags deklarerade även Moderaterna sitt motstånd.
Det betyder av allt att döma att höghastighetsdrömmen i praktiken är över och förbi.
I Linköping, där våra lokalpolitiker varit rörande överens om att vägra se några andra alternativ för Ostlänkens standard, säger sig kommunalrådet Christian Gustavsson (M) nu vara totalt överraskad av sitt partis omsvängning. Det kanske han inte borde varit, ty det är inte precis en hemlighet att det inom M hela tiden funnits en stark tveksamhet till höghastighetstågen. "Robust olönsamt" kallade länge dåvarande finansminister Anders Borg alltsammans för. Tunga remissinstanser (Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet) har sedan dess instämt i Borgs uppfattning. Särskilt förvånande att M återvänt till den gamla Borglinjen är det inte, snarare tämligen väntat vid en ogrumlad blick.
Positivt är i alla fall att det befintliga järnvägsnätet äntligen rustas upp och Ostlänken verkligen byggs, även om det realistiskt sett blir i nedgraderad version.