För två veckor sedan avled Hans Björkegren, 84 år gammal. Han hade en respektingivande meritlista som journalist och författare. Men de flesta har nog läst honom utan att ha tagit någon egentlig notis om det. Sådan brukar nämligen översättarens ofta otacksamma men nödvändiga roll vara, och det är på detta område som Björkegren gjorde sin främsta insats.
Det var genom hans mästerliga, känsliga förmedling som Aleksandr Solzjenitsyn, Boris Pasternak, Fjodor Dostojevskij, Svetlana Aleksijevitj och andra briljanta ryska författare nådde oss. Alla fick han dem att gnistra i ledigt återgiven svensk språkdräkt och slog broar till Rysslands storartade kultur- och berättartradition. Vad hade vi varit utan översättare av Hans Björkegrens slag?
Det gäller särskilt inom romankonsten och lyriken, som är de djupaste källorna till förtrogenhet med den mänskliga erfarenhetens mångfacetterade rikedom och gåtfulla komplexitet. ”Genom språket, som sedan antiken fulländats i litterära verk, har vi namngett naturen och lärt oss känna igen oss i andra människor. Och det är i poesin vi finner något som inte kan tas fram i laboratoriet”, har akademiledamoten Per Wästberg skrivit.
Enligt Bibeln var det Guds fördömande reaktion på bygget av Babels torn som gav upphov till språkförbistringen mellan folken. Med viss möda kan vi normalbegåvade hyggligt lära in ett, två eller kanske tre tungomål utöver vårt eget. I övrigt är det till översättarna vi måste förlita oss i kommunikationsutbytet, vilket i litteraturen är gränsöverskridande i såväl tid som rum.
Översättarna bidrar till att motverka Babels torns förbannelse, de jagar främlingskapet på flykten, öppnar världen och låter oss mötas över alla barriärer. De gör Homeros forngrekiska diktverk lika tillgängligt levande som Patrick Modianos franska romaner. Eller Peter Høegs för dem som tycker det är knepigt med danska.
Tyvärr är översättarskrået sorgligt illa lönat i dagens Sverige; stressigt, lågbetalt och utan vidare status. Den 1/8 rapporterade Kulturnyheterna i SVT att en professionell översättare på heltid knappt tjänar 20 000 kronor per månad som bäst. Av samtliga yrkesverksamma uppskattas hälften vanligen få nöja sig med 15 000 kronor eller mindre.
Sedan Svenska Förläggareföreningen nyligen sagt upp deras ramavtal sprider sig oron att villkoren ska bli ännu sämre. Varningar om följder av att översättare slutar, kvaliteten försämras och att återväxten förtvinar är inte svåra att förstå i det redan risiga arbetsklimat som råder.
Det ordas mycket, med rätta, om att skolans förfall hotar Sveriges ställning som bildningsnation. Detsamma kan sägas om ett land som inte anser sina översättare vara värda anständig ersättning och aktning.