Denna söndag är det femton år sedan två fulltankade jumbojetar flög in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. Ett tredje plan kraschade i försvarshögkvarteret Pentagon. Ett fjärde koordinerat självmördarattentat var troligtvis menat mot Vita huset. Men där lyckades de modiga passagerarna övermanna kaparna. Det planet störtade istället på ett fält i Pennsylvania.
Attackerna från al-Qaida föreföll att komma som blixtar från klara himlen. Så var det inte. Det var en tragisk katastrof som egentligen aldrig behövt inträffa.
CIA och FBI var mycket medvetna om att Usama bin Laden och hans islamistiska terrornätverk smidde planer på att sprida död och förintelse innanför USA:s gränser.
Redan 1993 försökte al-Qaida spränga samma skyskrapor i World Trade Center, som man några år senare gjorde ett förnyat angrepp mot (med känt resultat).
Under Bill Clintons period i Vita huset växte gradvis insikten fram om vilken förfärande potential problemet Usama bin Laden innebar. Faktiskt fick CIA en order 1993 att om möjligt gripa den vildskäggige extremisten och skicka honom till USA.
När Vita husets jurister varnade att detta stred mot internationell rätt, förklarade vicepresidenten Al Gore vad som gällde: "That’s a no-brainer. Of course it’s a violation of international law, that’s why it’s a covert action. The guy is a terrorist. Go grab his ass!" Fem år senare gav Clinton ännu tuffare instruktioner till CIA: Får ni Usama bin Ladin i kikarsiktet, döda honom!
Märkligt nog avslogs dock ett erbjudande från Sudan – där al-Qaidaledaren vistades ett tag – att utelämna bin Ladin. Denna magnifika blunder kom att stå USA dyrt. Ändå måste nog George W Bushs administration bära störst ansvar för misslyckandet.
Ty när Bush övertog makten i Vita huset den 20 januari 2001 ändrades prioriteringarna helt. Som terroristexperten Richard Clarke beskrivit i boken "Against all enemies – inside America’s war on terror" (2004) var den färske republikanska presidenten inledningsvis ointresserad av al-Qaida.
Gång på gång under våren och sommaren 2001 informerade CIA-chefen George Tenet personligen Bush om att en snar attack mot mål i USA väntades. Responsen var ungefär lika med noll. Varför?
En avgörande förklaring är att Clinton (då som nu) inte stod högt i kurs bland Republikanerna. Den bisarra Lewinskyaffären spökade fortfarande. Bara något år tidigare hade avskyn mot Clinton drivit Republikanerna att försöka avsätta presidenten genom ett riksrättsåtal i kongressen. Allt vad Clinton stod för var i princip anatema. Även – idiotiskt nog – jakten på Usama bin Laden.
Ett annat skäl var att George W Bushs främsta rådgivare inom utrikes- och säkerhetspolitiken, som Dick Cheney och Condoleezza Rice, satt fast i gamla tankespår. När Republikanerna senast styrde Vita huset var det ännu kalla krigets frågor som regerade dagordningen; kärnvapen, nedrustning, Star Wars. Förmågan saknades att snabbt nog omorientera sig, identifiera nya hotbilder och formulera aktuellare strategier.
Richard Clarke berör i sin bok även en tredje, nog så fatal, anledning till katastrofen. Men där löper trådarna tillbaka till tidigt 70-tal, Watergate och proteströrelsen mot Vietnamkriget. FBI:s verksamhet hade då hamnat i vanrykte genom mängder av illegala aktiviteter som telefonavlyssning, inbrott, et cetera.
Följden blev att FBI utsattes för hårdare restriktioner och kontroll. Man fick exempelvis inte utreda någonting utan att konkreta brottsmisstankar förelåg. Rädslan att ta initiativ som kunde leda till offentlig kritik förlamade också FBI:s organisation, de anställda vågade ofta inte agera med tillräcklig förebyggande kraft.
Bara detta är belysande: FBI hade namnen på 11/9-kaparna registrerade innan dåden. Vad hjälpte det? Uppgifterna nådde aldrig cheferna i den centrala ledningen. Men vad hade hänt om FBI varit lite mer på alerten? Och om Al Gore suttit bakom Ovala rummets skrivbord istället för George W Bush? Det är knappast en djärv gissning att Word Trade Centers båda skyskrapor varit kvar på Manhattan.
Vi kanske också hade sluppit the Patroit Act, den famösa lag som panikartat drevs igenom efter terrordåden och som gav underrättelseorganet NSA möjlighet till ohämmat trålade i datortrafiken. I praktiken ett legaliserat spioneri av den amerikanska staten mot sina medborgare!
Även svenska staten är med på ett hörn. Internationellt har nämligen NSA vårt eget FRA som en tjänstvillig allierad i det grandiosa informationsfiskandet. Den kolossala övervakningsapparaten som utvecklats sedan 2001 är likt en dystopisk fantasi av George Orwell, men som visselblåsaren Edward Snowden avslöjat: en högst konkret, vardaglig realitet.
I ett demokratiskt, liberalt samhälle borde värnandet om människors privatliv och personliga integritet vara något av det heligaste som finns. Terroristjakten har dock fått spärrarna att släppa på ett skrämmande sätt. Självfallet måste varje nation ha en effektiv säkerhetstjänst. Dess verksamhet ska emellertid skydda friheten och tryggheten åt medborgarna, inte riskerar att göra oss ofriare och otryggare.
En viktig läxa från 11 september är det inte i grunden var något fel på den kapacitet till informationsinhämtning som redan fanns. Inga plan hade behövt kapas, inga oskyldiga människor hade tvingats dö, al-Qaida hade kunnat stoppas.
Politisk ignorans, byråkratiskt schabbel och brister i underrättelseorganens ledning gjorde tyvärr att historien blev annorlunda. De enorma, bittra konsekvenserna lever vi med än idag.