Det var visst en del politiskt rabalder under helgen som gick. Just när vi vanliga dödliga laddade för kräftor, nubbe, sill, ost och smör i hemmets lugna vrå, briserade nyheten. Gymnasieminister Aida Hadzialic (S) avgick efter att druckit vin en glad kväll i Köpenhamn, kört bil över till Malmö och fastnat i en poliskontroll med 0,2 promille i blodet. Aj, aj.
Jag måste dock medge att hennes namn föreföll mig något diffust. Vad var hennes "claim to fame" innan skandalrubrikerna om alkohol vid ratten? Avtrycken hon gjort i sin ministergärning på utbildningsdepartementet kan väl knappast ens med bästa vilja i världen betecknas som annat än ringa. Vilket nödvändigtvis inte måste vara dåligt.
Är det något som vårt skolväsende lidit av, är det decennier av stökigt klåfingriga reformatorer av både ivrigt blå och röd partikulör. Aida Hadzialic, som allmänt beskrivs som en ung och begåvad talang, ansåg det möjligen klokast att inom sitt ansvarsområde agera i enlighet med USA-presidenten Calvin Coolidges princip: den största politiska konsten är att avstå från handling.
Vilket i sin tur påminner oss om vad George MacDonald Fraser, den brittiske författaren, sa: "Min favoritpremiärminister var sir Alec Douglas-Home, inte därför han befann sig till höger, utan därför att han, enligt egen utsago, satt ett år vid makten utan att uträtta en förbannad sak".
Kanske bör vi betrakta Aida Hadzialics gärning ur ett likartat perspektiv (att sedan George MacDonald Fraser grundade sin åsikt på uppfattningen att partier var ett "djävulens påfund" tycker jag vi kan bortse från i sammanhanget). Hon satt två år vid makten utan att uträtta särskilt mycket och verkade istället mån om lugn i klassen. Det hedrar henne, särskilt som hon var ett av tre (!) statsråd på utbildningsdepartement. Är det verkligen befogat att ha så många?
Med tanke på all partiideologisk energi som ägnats åt skolan och resultaten bara blivit värre, borde vi nog vara tacksamma över Aida Hadzialics förnuftiga linje att klädsamt anonymt sitta still i båten. Så länge det nu varade. Jag saknar hennes diminutiva uppenbarelse som minister redan och hoppas på comeback i framtiden, varför inte som ensam chef för det departement hon precis lämnat? Låt emellertid inget missförstånd råda. Rattonykterhet är allvarligt. Det var rätt och oundvikligt att hon lämnade. Samtidigt bör vi i denna jämmerdal av syndare vara måna om att ha en förlåtande mänsklig inställning. Aida Hadzialics omdöme klickade, ja.
Men förtjänar hon för den skull evig uteslutning från politiken? Och inte för att det är en ursäkt, men ändå. Gränsen för rattfylleri går i de flesta europeiska länder vid 0,5 promille. I Danmark var Hadzialics bilkörning laglig.