Orden är den briljante diktarmodernisten Gunnar Björlings. Han hade rätt. Sverige är beviset. Under 1800-talets första decennier var det mesta fattigt och deppigt. Sedan hände något. Tack vare ett framsynt, offensivt präglat ledarskap inom politik och näringsliv inleddes en radikal kursomläggning, som de dynamiska åren 1870-1914 lade grunden till en remarkabel välståndsutveckling.
En central komponent var storsatsningen på ett stambanenät för järnvägar genom riket. Många var väldigt skeptiska (milt uttryckt). Men den handlingskraftige liberale finansministern Johan August Gripenstedt fixade hem projektet. Det var verkligen, med en formulering som brukar användas om Ostlänken, "århundradets tillväxtchans".
Att jätteinvesteringen betalade sig så bra var inte konstigt. Landet behövde modern infrastruktur för att kunna industrialiseras och vi hade ingen. Göta kanal - Sveriges blåa band - räckte inte längre till och höll på att bli föråldrad som transportled.
1800-talets djärva stambanesatsning är ett slående argument i debatten om varför vi nu borde uppgradera den slitna och otillräckliga rälsen till ett höghastighetsnät. Invändningen är dock att det idag - till skillnad mot då - finns andra konkurrenskraftiga kommunikationssystem i bruk. Hade Gripenstedt förordat stambanor för tåg om det redan existerade utbredd motortrafik på asfaltsvägar och massor av flygmaskiner i luften? Utväxlingen på investerade pengar hade nog inte blivit lika succéartad i alla fall.
Rader av tunga remissinstanser har sågat höghastighetsplanerna med förintande sifferberäkningar. Trots att Trafikverket skrivit ner sin senaste kostnadsprognos till runt 230 miljarder kronor (från tidigare maxbelopp 320 miljarder) vacklar det politiska stödet. SD säger nej. Alliansen, som lanserade idén i regeringsställning, är spräckt i frågan sedan Liberalerna svängt. "Tillsammans med ökade kostnader för migration, sjukskrivningar och arbetsmarknadspolitik så kommer det här att bli en gökunge i budgeten och långsiktigt försvaga statens finanser", förklarar partiets ekonomiskpolitiske talesman Mats Persson och tillägger: "Höghastighetsbanorna riskerar att tränga ut alla andra infrastruktursatsningar. Vi vill tydligt peka ut att vi prioriterar lokal pendlingstrafik" (DN 28/5).
Kommer även M, där misstron helt klart växer, att landa i den slutsatsen? Inte otroligt. Från regeringens sida säger S varken bu eller bä, men entusiasmen tycks överlag sval. Således går det inte att förskottera något beslut på ett höghastighetsnät, vilket kan betyda att Ostlänken måste nedgraderades till snabbspår. Sämre för Linköping, dock bättre än nuvarande förhållanden.
Ändå håller Linköpingspolitikerna fast vid höghastighetsalternativet som vore det hugget i Mose stentavlor. Norrköpings kommunalråd Lars Stjernkvist är mer pragmatiskt konstruktiv, han är nöjd vilken version Ostlänken än får. Det är nog en klokare attityd.
Visst kan allt vara tusenannorlunda. Den inställningen kan bära långt, vilket Gripenstedt visade. Men han svävade heller aldrig i det blå. Ska det nås resultat som inte bäddar för besvikelse, bör man ju samtidigt ha nykter blick på de ekonomiska kalkylerna och politikens realiteter.