Polisen har nyligen gått på offensiven för att stoppa vågen av sexualbrott bland unga. På vår tids patenterade vis är det opinionsbildande värdegrundsarbete som gäller.
Vid större evenemang där ungdomar samlas delar polisen ut armband med texten "POLIS AVSPÄRRAT #tafsainte". Rikspolischefen Dan Eliasson vädjar till det uppväxande manliga släktet som vore han en förnumstig dagisfröken med en skock trilskande ungar: "Vem vill bli ihågkommen som killen som tafsar? Tänk efter grabbar, för guds skull!" (Aftonbladet 28/6).
Facit så här långt för Eliassons insatser att hålla det offentliga rummet avspärrat mot "tafsare" är onekligen mörkt.
På Bråvallafestivalen i Norrköping våldtogs fem kvinnor, därutöver har ett tiotal fall av sexuella ofredanden anmälts. Efter musikfestivalen Putte i Parken, som ägde rum samtidigt i Karlstad, väller anmälningarna om sexuella ofredanden in. Det rör sig om minst 30 unga flickor som uppger sig blivit utsatta, det yngsta offret är endast 12 år!
Och dessutom har det på nattklubben Harrys dansgolv i Linköping förekommit en misstänkt våldtäkt (som Corren rapporterat är den förmodade gärningsmannen släppt i brist på bevis).
Vad man än kan säga om Dan Elissons försök att stävja sexuella övergrepp, är det knappast polisens primära uppgift att iscensätta jippoartade upplysningskampanjer även om syftet är aldrig så lovvärt. Varenda normalbegåvad människa i detta land begriper nog redan att våldtäkt och ovälkomna tafsande händer är fel. Precis som de förstår att inbrott, rån och att sätta andras bilar i brand är fel.
Ändå vägrar vissa personer att respektera gränserna för civiliserat agerande och begår hemska dåd mot sina medmänniskor. Det är därför vi har en polis.
Deras skatteavlönade arbete är ingen mjukisverksamhet och kan aldrig bli det. Polisen är en myndighet som har operativt ansvar för att upprätthålla samhällets våldsmonopol, trygga lag och ordning, gripa och oskadliggöra kriminella.
Kan inte unga flickor och kvinnor vistas säkra i det svenska offentliga rummet är det ovillkorligen ett fundamentalt, oacceptabelt och skamligt misslyckande som blytungt faller på Dan Eliassons axlar.
Det är inte armbandsutdelning vid festivalområden, lansering av hashtaggar i sociala medier och patetiska uppmaningar till bättre "grabbförnuft" vi kräver av hans myndighet. Det är att den - kallt uttryckt - effektivt sköter sitt jobb med batongen och sätter hårt mot hårt för att hålla våldsverkarna borta.
Är det för svårt för Dan Eliasson? Då får vi säga adjö till honom och skaffa en rikspolischef av det rätta virket.