En god nyhet: det är bra fart på byggandet i Östergötland. En dålig nyhet: det hjälper inte mot bristen på bostäder.
Det är länsstyrelsen som konstaterar detta i en aktuell analys av den regionala bostadsmarknaden.
Trots alla byggkranar som reser sig mot himlen, trots alla ekande hammarslag som ljuder över den östgötska slätten, är det ingen av våra kommuner som räknar med att kunna häva bostadsunderskottet inom de närmsta tre åren.
Förklaringen? Bostäderna blir för dyra. De som är i störst behov av tak över huvudet - företrädesvis ungdomar och nyanlända - har inte tillräcklig tjock plånbok för att kunna ta sig över tröskeln.
I en kommentar på länsstyrelsens hemsida efterlyser därför landshövding Elisabeth Nilsson "ökade ansträngningar för att hitta rimliga bostadslösningar för särskilda grupper".
Det är ett högst angeläget krav. Vad bör i så fall göras?
Misslyckas marknaden med bostadsförsörjningen kunde exempelvis politikerna besluta om en rejäl injektion av subventioner i syfte att sänka kostnaderna. Tidigare erfarenheter tyder dock på att resultaten av dylika åtgärder lämnar åtskilligt övrigt att önska.
Vad är det egentligen för fel på bostadsmarknaden som i synnerhet drabbar mindre bemedlade människor så hårt?
”En väl fungerande marknadsekonomi förutsätter en väl fungerande prisbildning. En sådan är i praktiken svår att åstadkomma om staten reglerar priserna”, skriver nationalekonomen Assar Lindbeck i sin memoarbok ”Ekonomi är att välja” (2012).
Han har länge studerat den svenska bostadsbristen, ett återkommande problem ända sedan andra världskriget då hyresregleringen infördes (från 1975 i eufemistisk skepnad av bruksvärdesprincipen).
Lindbecks slutsats är att bostadsbristen är omöjlig att bygga bort om prisregleringen kvarstår. Subventioner kan på kort sikt nå balans, men enbart gällande nya bostäder. Därefter faller incitamenten att bygga nytt, samtidigt som bristen bara blir värre inom det äldre bostadsbeståndet.
”Man kan nämligen inte bygga i kapp efterfrågan på gamla bostäder, som trots bättre geografiska lägen har lägre hyror än de som gäller i nybyggda bostäder just på grund av hyreskontrollen”, förklarar Lindbeck.
Den enskilt viktigaste åtgärden vore således att släppa prisbildningen fri att möta behoven. Annars kommer bostadsunderskottet varken fyllas på tre eller trettio år i någon kommun, förutsatt att inte de börjar avfolkas.
Politikerna borde alltså göra ökade ansträngningar för att hitta proposition 1967:141 i regeringskansliets gömmor.
Den författades under statsminister Tage Erlanders tid, baserad på forskningsrönen som bland andra Assar Lindbeck offentliggjort i skrifter som ”Bostadsbristen, en studie av prisbildningen på bostadsmarknaden” (1963). Propositionen innehöll ett för alla regeringar sedan dess helt unikt förslag: införande av marknadshyror.
Tyvärr lades den aldrig fram på riksdagens bord (oppositionen - borgerlig! - larmade och gjorde sig till).
Om inte vi ska tvingas diskutera bostadsproblemen i evighet, vore det verkligen dags att pröva igen.
Eller vad säger du, Stefan Löfven?