Efter en vecka dränkt i Almedalens politiska nyhetsflod inträder obevekligen en viss matthet. Hur mycket politik tål egentligen Sverige? Kan vi inte bara få softa i fred på badstranden?
De gamla grekerna hävdade att den politiskt ointresserade riskerar att låta sig styras av dårar. På det kan man replikera att om ingen intresserar sig för politik kommer vi istället att kunna styra över oss själva, i lugn och ro. Tänk att få slippa allt detta, som Stefan Löfven säger, "käbbel".
Thomas Mann, den store tyske författaren, hade sin uppfattning klar. "Politik gör oss brutala, pöbelaktiga och dumma. Avundsjuka, fräckhet och girighet – det är det enda som den förkunnar. Befrielse ger endast själens bildning", predikade han i boken "En opolitisk mans betraktelser" (1918). Att ta avstånd från den smutsiga politiken var att värna den högstående kulturella tillvaron.
Sven Aurén ger i sina memoarer, "Också ett liv. En journalists minnen 1932-1942", en intressant bild av stämningsläget i det svenska trettiotalets gryning: "Inom ungdomen var det politiska intresset rudimentärt. På Stockholms Högskola hade de politiska föreningarna svårt att hålla sig vid liv och deras ledare klagade bittert över studenternas 'slöa indifferens'. Samma indifferens återfanns på Aftonbladets redaktion".
Med Almedalens politiska overkill kan den hållningen kännas sympatisk. Men de gamla grekerna hade tyvärr rätt.
Vi vet vad som hände under Auréns mellankrigstid. I Europa växte kommunismen, fascismen och nazismen sig stark. Styret dessa ideologier representerade var mer än dåraktigt, det var dödligt. Att inte engagera sig för demokratins överlevnad var liktydigt med att välkomna civilisationens undergång.
Thomas Mann förfärades av Hitler och tog politisk ställning. Sven Aurén bidrog till att väcka svenska folket ur den inåtvända idyllen med rapporter från en kontinent i avgrundsregimernas klor.
Över dagens värld kastas åter mörka skuggor. Det är inte endast till statsmän förklädda gangsters likt Putin som klampar oroande på världsscen. I demokratierna, många som vi trott så stabila, spricker en växande trend av intolerans, auktoritär populism och etablissemangsförakt fram. Det är en farlig häxbrygd.
Liberalismens samhällssystem och den fria åsiktsmångfald som Almedalen är ett uttryck för, går inte att självklart ta för given.
Att önska måttlighet vad gäller politiseringen av det gängse samhällslivet, att kräva en större individuell frizon från kollektivt beslutade ingrepp, är en sak. Men vi kan aldrig slå oss helt till ro i den egna trädgården. Mot dem som hotar fundamentala frihets- och jämlikhetsvärden måste vi alltid stå rustade och käbbla emot.
I annat fall blir det dårarna som dikterar våra livsvillkor.