Landskapet flög förbi, det var sommar och vi åkte i över 300 knyck från Paris ner till Medelhavets solglittriga vågor. Resan tog bara runt tre timmar, punktligt, bekvämt och man kunde naturligtvis dricka champagne i baren.
För en tonårig tågluffande kille som mig från Sverige, detta järnvägarnas u-land i jämförelse, blev kärleken omedelbar. Oh lá lá! Train à Grand Vitesse, TGV! Varför fanns inte någon motsvarighet till detta coola franska höghastighetståg hemma? Många år senare tycktes min ungdomsdröm bli verklighet.
Efter icke minst hårt motstånd från dåvarande finansminister Anders Borg, som länge kallat planerna på ett svenskt höghastighetsnät á la TGV för "robust olönsamt", vände han plötsligt på klacken och Alliansregeringen gav grönt ljus. Det ambitiösa infrastrukturprojektet presenterades som "Sverigebygget".
Men baserades omsvängningen på noga överväganden och rationell ekonomisk analys? Eller var det för att Alliansen, reformtrött och idéfattig på andra frågor, behövde något spektakulärt att slänga fram i valrörelsen 2014?
Mycket tyder på det senare. Rader av tunga remissinstanser, som Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet, har nu dömt ut höghastighetsprojektet. Kostnaden - hundratals miljarder kronor - går inte att motivera utifrån nyktert kalkylerande på investeringen, hävdas det (se Johan Sievers artikel i Corren 19/5).
Alltså, om ett äkta bultande hjärta saknades hos Moderaterna och Alliansen för höghastighetstågen, betyder det att den politiska grunden för projektet - som idag hamnat i den skakiga rödgröna regeringens svaga knän - inte är direkt gjuten i armerad betong.
Kommer partierna då att kunna/orka/vilja stå pall i den växande kritikerblåsten? Jag skulle inte satsa min sista krona på det. Faktiskt synes det mindre troligt att vi får ett blågult TGV-nät. Sverige är tyvärr inte Frankrike och ligger inte på den befolkningstäta kontinenten.
I det perspektivet, om inte resten blir av, vad är realismen med en kort solohöghastighetsbana mellan Linköping och Järna? Vi bör nog förbereda oss på att svälja förtreten och sikta på Ostlänken plan B. Att järnvägsförbindelsen till Stockholm måste rustas upp, bli bättre och effektivare är ju helt klart. Snabbare hjul på spåren är nödvändigt. Men att vi får kliva på ett östgötskt TGV? Tvivelaktigt.