Ban Ki-moon, FN:s generalsekretare sedan 2007, arbetar mycket hårt - på att räkna egna flygmil. Ovan molnen är han ständigt för att göra nedslag i världen. Han älskar att kråma sig i fotoblixtar och hålla tal på knackig engelska som andra skrivit. Ibland vet han inte ens i vilket land han är.
När Ban Ki-moon dyker upp på FN-högkvarteret i New York omger han sig med ja-sägare, får återkommande raseriutbrott mot underlydande som stör hans skyddade verkstad, vägrar acceptera kritik och undviker notoriskt alla svåra frågor.
Konsekvensen är ett FN som saknar ledning och har gjort sig irrelevant i världspolitiken.
Det är knappast färger som vår regering brukar måla FN i. Den osminkade bilden finns i boken ”Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-moon” (2011) av journalisten Niklas Ekdahl och Inga-Britt Ahlenius, som i fem år var chef för FN:s internrevision.
”Mr Chance” i titeln anspelar på Peter Sellers rollfigur i filmen ”Being There”, om en trädgårdsmästare som av en slump hamnar i inflytelserika kretsar, där hans plattityder om växtskötsel misstolkas som djupsinniga politiska metaforer.
Men Ban Ki-moon, denne diplomatnolla från Sydkorea, har inte råkat halka in på ett bananskal som generalsekreterare. Han har valts, och omvalts, till sitt ämbete därför att stormakterna i full kalkylerad medvetenhet vill ha honom på posten.
Ban Ki-moons andra och sista mandatperiod löper ut i december. Nu söks hans efterträdare. Under torsdagen samlades FN:s säkerhetsråd för att rekrytera kandidater. Ska det äntligen bli en kvinna, frågar sig många. Kanske.
Men räkna kallt med att huvudkriteriet för valet av FN-chef kvarstår: det får inte bli en person av Dag Hammarskjölds starka och självständiga kaliber. Klädsamt svag och impotent ska generalsekreteraren vara, utan kraft till omskakade reformer, oförmögen att rubba stormakternas cirklar.
PG Gyllenhammar berättar i boken ”Oberoende är stark” (2015) om hur han på 90-talet deltog i en grupp som skulle utreda FN:s finansiering. Det slutade med att utredarna undrade varför FN existerade. Den fina ursprungstanken hade helt vittrat bort i byråkrati och elände.
”FN idag har alla tokiga ålderstecken: för stora fasta kostnader, för mycket infrastruktur, för mycket dödkött, för mycket korruption. Det enda sättet att lösa problemet är att skrota alltihop”, konstaterar Gyllenhammar.
Det är alltså denna organisation som vår regering ser så värdefull att vara aktiv i. Sverige är en av FN:s största bidragsgivare. Sverige har satsat åtskilligt utrikespolitiskt krut på målet att få en tillfällig plats i FN:s säkerhetsråd och lyckats med detta.
Till vilken nytta?