Företag bommar igen. Produkter och varumärken försvinner. Tidningar slutar tryckas. Till och med länder upphör att existera.
Ingenting är evigt i vår tillvaro och kan heller inte vara det. Annars skulle ju allt stagnera. Utvecklingen är, för att låna ett uttryck från den store österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter, en ständig process av "kreativ förstörelse". Denna fortlöpande omvandling river ner, men bygger också upp och öppnar massor av möjligheter som på otaliga områden gör vårt samhälle trevligare, rikare, effektivare, smartare, rationellare.
Gamla affärsmodeller som inte går att uppdatera till nya marknadsvillkor måste skatta åt förgängelsen. Det gäller såväl i näringslivet som i det mesta av vad människan företar sig i organiserad form.
Hur många religioner har exempelvis inte utmönstrats genom årens lopp? Vem tillber idag gudar som Zeus och Oden? Under en epok var de synnerligen mäktiga, populära och fruktade. Men deras attraktionskraft dunstade som daggen i gräset en solig vårmorgon när konkurrenter dök upp som bättre svarade mot människornas behov. Zeus och Oden fick plocka ner skylten från sina tempel och gå i pension. Besvikna och bittra?
Antagligen inledningsvis. Men kanske sedan inte utan en suck av lättnad. Deras tid var ju ändå förbi. Så skönt att slippa ansvaret för jämmerdalen och istället kunna ägna dagarna åt att fiska, starta ett kafé för övriga friställda gudomligheter, eller sysselsätta sig med något annat mysigt.
Det vore nog inte så tokigt om även politiska partier tog detta alternativ i beaktande. Ty finns inte en punkt när också dessa storheter når pensionsmässighet och gör klokt i att åtminstone börja tänka på refrängen i lugna, ordnade former? Rimligtvis, jo.
Socialdemokraterna samlar ännu många väljare, fast skarorna har jämfört med tidigare nivåer krympt katastrofalt. Allvarligast måste dock vara att partiet inte längre tycks ha något att komma med. Idémässigt är det tämligen tomt. Arbetarrörelsen anno 2016 visar tydliga tecken på att ha retarderat till ett insulärt ombudsmannavälde, bevakandes sina revir inom en allt mer förstelnad organisation. Historiskt har partiet haft förmågan att locka till sig rader av lysande begåvningar. Var är dagens unga versioner av Ernst Wigforss, Kjell-Olof Feldt, Gustav Möller, Assar Lindbeck, et consortes?
Och vad hände med den förr så omskrutna regeringsdugligheten, socialdemokratins klassiska trumfkort? Den stackars Löfvenministärens övningar vill man snarare dra en barmhärtighetens slöja över. Det är ungefär som att bevittna Björn Borgs comebackförsök med träracket på ATP-touren i Monte Carlo 1991.
Direkt existentiellt akut måste frågan vara för KD, som i helgen haft kommundagar i Västerås. Detta redan lilla parti har konstant brottats mot riksdagsspärrens lieman och under nya ledaren Ebba Busch Thor ser opinionstrenden heldeppig ut. Vad vill KD, vilken position ska KD ha, varför är KD nödvändigt? Inte ens partiets egna aktivister kan enas om svaren. När vilsenheten så uppenbart grinar alla i ögonen, vad är då meningen med föreningen?
Okej, KD:s affärsmodell verkar inte hålla. Än sen? Affärsmodellen höll inte för Zeus heller. Livet går vidare.