I kulturdebatten råder aldrig brist på angelägna ämnen att penetrera. En vän kastade exempelvis nyligen in en brandfackla med påståendet att Skotte är chokladbitarnas Jethro Tull. Detta kan nog äga sin riktighet. För min del vill jag hävda att Plopp är motsvarigheten till Sweet. Den som tvivlar kan lyssna på skivan ”Desolation Boulevard”. Samma konsistens. Det är liksom en småfeg, hård hinna med ett sött, lite kletigt innandöme som man i förstone lätt tar till sig. Men som sedan lämnar en slags obestämd, desillusionerad eftersmak.
Varken Plopp eller Sweet går hela vägen till fullbordan i någon bestämd riktning. Man får känslan att de förfar sin substans, den substans de skulle kunna haft om de förmått fylla ut hela sin potentiella karaktär. Kvar är intrycket av en vilsen identitetslöshet med drag av desperation att försöka vara alla – och därmed ingen – till lags.
Skulle man kunna säga att så även är fallet inom den svenska politiken överlag? Bortom den ideologiska söndagsskoleretoriken, som det ju aldrig blir något rejält av med, har de flesta partierna i praktiken parkerat sig i det ljumma mittfältets Plopp- och Sweet-ruta.
En iakttagare har konstaterat följande: ”Enigheten ifråga om grundläggande värderingar har i det hela ökats, det kan ingen förkunnare av ideologiernas kraft förneka, men enighet är, utom i krig, inte någon eldande företeelse. Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare, och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken”.
Dessa ord skrev Herbert Tingsten redan 1970 apropå utvecklingen i den mogna demokratin, där de eldfängda striderna falnat och ersatts av den gråa vardagslunken. Men är det självklart illa? Se på SD, Nationella fronten i Frankrike eller Donald Trump i USA som är allt annat än mesiga mittfältare. Är de att föredra? I Bibeln förkunnas att de ljumma skola utspys. Begrunda vad det skulle betyda på det samhälleliga planet. Ska vi leva tillsammans i hyggligt lugn är tvärtom den ljumma mildheten en välsignelse. Det blir sällan en trevlig situation om brinnande, radikala själar med utopiska idéer ges fritt spelrum.
Visst, vill man vara styggt kritisk kan många etablerade partier liknas vid Plopp.
Fast man skulle lika gärna kunna hävda att de förstått måttfullhetens evangelium och att detta har sina kloka fördelar. Ty hellre småtrist detaljbråk än revolutionära bataljer som historiskt brukar peka åt ett håll: helvetet.