Insomnad under partiledardebatten på Helgeandsholmen drömmer jag om Fabian Månsson. En ur svensk granit huggen politisk rabulist och renässansman av ett slag som bara inte existerar längre. När han var i farten fanns ingen risk för att någon skulle nicka till.
Vid en riksdagsdebatt 1921 mot en bondeförbundare som ville inskränka rösträtten, replikerade Månsson ilsket: "Vet hut! Vet sjudubbelt hut". Han tillrättavisades genast av talmannen som anmodande honom att "icke använda sig av kränkande uttryck". Månsson höll stilenligt färgen: "Det är inga kränkande uttryck mot människor, som icke ha något förstånd".
Naturligtvis hade Fabian Månsson idag varit omöjlig i partipolitiken. Och det säger väl mer om partipolitiken än om Fabian Månsson.
Han föddes 1872 i det blekingska fiskarsamhället Hasslö utanför Karlskrona, där han också kom att begravas 1938 samt sedan även stå staty. Det imposanta minnesmärket invigdes 1972 av Olof Palme, som hyllning till en av socialdemokratins stora pionjärer.
Den väldige, självlärde tvåmetersmannen Månsson gjorde sig känd som eldfängd agitator, tidningsredaktör, riksdagsledamot, frälsningssoldat, historiker och författare. 1932 blev han hedersdoktor vid Uppsala universitet. Livet ut betitlade han sig dock stolt som "järnvägsarbetare fd" i telefonkatalogen (Månsson hade i unga år försörjt sig som rallare). Någon renlärig, testuggande partigängare var han aldrig.
Svenskt biografiskt lexikon fångar det väl: "Som riksdagsman var M originell och med en ideologisk profil som avvek från de flesta andras. I hans politiska åskådning blandades liberala och socialistiska inslag men hela tiden mot en bakgrund av konservativ vakthållning kring nationella värden".
Man kan se Månsson som en frihetlig, individualistisk S-motsvarighet till Vilhelm Moberg. Släktskapet är tydligt i Månssons romantrilogi "Gustaf Vasa och Nils Dacke" (1928-48, sista delen utgavs postumt). Däri diktade han märgfullt om överhetens skatteförtryck som hårt drabbade det produktiva, arbetande folket. Känn på följande smakprov:
”Hur mycket humle har du skördat?” frågade fogdefrun, Malin. Bonden Germund nämnde en summa, och att fogden redan fått hälften. Fogdefrun reste sig med stickande ögon.
”Hälften!” väste hon. ”Sa du hälften, din tjuv? Vet du inte att alla landbönder sedan åratal till frälset avlämna all den humle som skördas i deras humlegårdar? Tror du inte att kungen har samma rätt som en vanlig frälseman? All humle från din humlegård skall lämnas till kungens fogde. Det är kungens befallning. Den humle du behöver får du köpa av fogden”.
”Jag har själv anlagt humlegården”, sade Germund. Han hade förut stått med nedböjt huvud och tittat på henne med en lurande blick, men nu rätade han upp sig och såg henne in i de små grå råttögonen.
”Då jag kom hit fanns ingen humlegård utan ett tistelland, där nu humlegården ligger. Varken kungen eller hans fogde har anlagt humlegården här, utan jag. Så tager jag också hälften av vad som växer i den eller så växer där ingen humle mera.”
Alla likheter mellan Vasas fogdevälde och våra dagars skatteglada politiska klass, som också i princip tycks betrakta all vår mödas frukt som statens, är självklart rena tillfälligheter... Men man kan ju undra hur poppis Månssons budskap varit i S-leden numera. Eller i vilket annat riksdagsparti som helst.