Antag att glada gröna gubbar från Mars landade i Sverige och ville skaffa tak över huvudet. Men det är inte lätt. Förmodligen skulle våra nya marsianska vänner stå som levande frågetecken inför det faktum att ett av Sveriges plågsammaste bekymmer är svår bostadsbrist. Och kunde vi klandra dem?
Logiskt sett är det inte klokt egentligen. Vårt land tillhör världens mest välutvecklade. Vi lider inte av utbredd fattigdom och allmän misär. Vi är inte härjade av fientliga arméer som bombat ut städerna.
Varför är då bostadsförsörjningen så kroniskt icke-fungerande? Samtidigt är det fullt logiskt.
De glada marsgubbarna vägrar deppa över situationen, utan bestämmer sig för att konstruktivt ta saken i egna händer. Vänligt nog avser de inte endast att bygga ett hus åt sig själva. De tycker synd om alla bostadslösa svenskar och vill hjälpa till genom att bygga några extra lägenheter att hyra ut när de ändå håller på. Ett antal såna lägenheter kan få ekonomisk vinst i husbygget också. Marsgubbarna gör en kalkyl och drar igång.
Men vips kommer systemets väktare ilsket farande och hindrar spadarna att sättas i marken. Den krångliga byråkratin och detaljregleringarna som kringgärdar byggandet är knappast att leka med.
Förutom segdragna planprocesser, juridiska okynnesöverklaganden och avsaknad av marknadshyror, hämmas byggsektorn av kostnadskrävande pekpinneföreskrifter om allt mellan himmel och jord: tillgänglighetsnormer, strandskydd, parkeringsplatser, köks- och badrumsutrustning, takhöjd, miljöhänsyn, bullernivåer, balkongräcken och listan bara fortsätter. Marsianerna baxnar, tappar humöret och deras sista ord innan de schappar i sitt flygande tefat är: Det är ett mirakel att någon har orken att vilja bygga något alls i ert stolliga land!
Men i Linköping, där idéer blir verklighet ni vet, finns faktiskt orken. Var stolta, ty här byggs rejält just nu. Det är bland annat resultatet av den förgående politiska majoritetens arbete, och den nuvarande koalitionen i stadshuset som ångar vidare på den inslagna vägen. Gott så! Inte minst därför känns det trist och onödigt att tjänstemannabyråkratin uppenbarligen måste trilskas.
I onsdagens Corren berättades om att en fastighetsägare på Djurgårdsgatan stoppats från att bygga 16 smålägenheter på sin gård. Borde inte denne entreprenör istället applåderas? Behovet av dylika bostäder är ju skriande. Men enligt byråkratins utlåtande hotades "kvarterets bebyggelsestruktur" från 1920-talet och det blev nej.
Rött bromsljus har även Botryggs Michael Cocozza fått i sin pågående projektering av Övre Vasastaden. Förklaringen skulle vara att Ostlänkens järnvägsplaner spökar i dessa kvarter och att Botrygg får lägga av tills vidare. Rena nyset menar Cocozza själv, som hävdar att man utan problem kan bygga både fastigheter och järnväg i samma veva. Sannolikt vet en sådan erfaren byggherre vad han talar om, så varför inte lyssna på honom?
Jäklas inte med folk som visar framfötterna och, trots allt, kämpar på för att göra bostadsmarknaden drägligare. Låt Linköping utvecklas till en verkligt urban metropol, förtäta staden så mycket som det bara går, håll de konservativa krafter som försöker sänka andra människors energi och ambitioner kort!