Denna vecka tillkännager Svenska Akademien vilken författare som får årets nobelpris. En alltid lika spännande händelse, där uppmärksamheten riktas mot det som anses vara det bästa och viktigaste inom den samtida litteraturen. Utan att förminska betydelsen av detta, kan man dock fråga sig om inte det mest brännande om vår epok redan skrivits av en föregående diktargeneration.
Dessa författare var samtliga tyskspråkiga, huvudsakligen verksamma under mellankrigstiden och en av dem förärades nobelpriset så tidigt som 1929. Han hette Thomas Mann, världsberömd genom "Huset Buddenbrook" och "Bergtagen".
Men den bok som lyser skarpast idag började han skriva 1943 som landsflyktig i USA undan nazisterna - "Doktor Faustus" (utkommen i spänstig svensk nyöversättning förra året). Det är en slingrade, tät vävd kollageroman, till det yttre en fiktiv biografi över tonsättaren Adrian Leverkühn som ingår förbund med djävulen i syfte att spränga gränserna och nyskapa musiken i genial avantgardistisk dräkt.
Manns övergripande tema är naturligtvis att gestalta hur Tyskland kunde förvandlas från högt stående kulturnation till ett land febrigt ringdansande kring barbariets eldsflammor. Som situationen i Europa artar sig, där vi ånyo tycks på glid mot det nyss otänkbara och där barriärerna ständigt förskjuts en bit i taget, finns onekligen skäl återvända till detta sofistikerade mästerverk.
En annan författare från denna tid, i så mycket påminnande om vår egen, är Hans Fallada. Inte i samma briljanta klass som Thomas Mann, men desto lättillgängligare. Flera av Falladas romaner har återutgivits på svenska och nått stor publik. Mest känd är "Hur ska det gå för Pinnebergs?"; en lågmält observerande berättelse om den lilla människans försök att finna fotfäste i den socialt, ekonomiskt och politiskt osäkra sena Weimarrepublikens Berlin.
Sammanbrottet för den gamla europeiska ordningen och dess konsekvenser har även ypperligt skildrats av Stefan Zweig ("Världen av igår") och Joseph Roth ("Radetzkymarschen", "Spindelnätet", "Kejsarbysten och andra noveller"). Zweigs och Roths utgångspunkt är den kulturellt blomstrande, tolerant mångetniska och till synes evigt trygga Habsburgmonarkin - en slags protoversion i mindre format av EU, som traumatiskt överraskande slets sönder när Europa snubblade in i första världskriget. Österrike-Ungerns upplösning framstår som en av 1900-talets största tragedier, följdverkningarna har ännu inte övervunnits.
Den mänskliga vilsenheten, avsaknaden av fast mark, etablissemangets svek och svaghet, uppsvinget för vulgärnationalism och politisk extremism - stämningarna från Manns, Falladas, Zweigs och Roths böcker känns igen. Det är en oskattbar litterär erfarenhetsbank. Förhoppningsvis kan den bättre hjälpa oss till orientering i, och förståelse av, det vanskliga skeende som nu är.