Minns ni euforin och optimismen efter Berlinmurens fall 1989? Det pratades vitt och rusigt om en ny världsordning. Nu väntade en blomstrande global epok av mänsklig endräkt, fred, demokrati, välstånd.
Med 1900-talets segrar över först fascismen och sedan kommunismen hade historien rent av tagit slut.
Det var tesen i en mycket uppmärksammad bok av den amerikanska forskaren Francis Fukuyama ("Historiens slut och den sista människan", 1992). Fukuyama hävdade att kalla krigets utgång bevisade att inga andra ideologiska system förmådde konkurrera med liberalismens. Dess universella ideal om frihet och jämlikhet svarade överlägset bäst mot människans behov, om detta kunde det inte längre vara något snack, alltså hade historien i princip upphört. Det som återstod var att fila på liberalismens tillämpningar.
Sett i 2016 års backspegel förefaller sådant tal som uttryck för hopplöst daterad sangvinisk naivitet.
Att historien vägrat sätta sig likt tjuren Ferdinand under korkeken och lukta på blommorna torde vara bortom diskussion. Det räcker att kasta en hastig blick på tidningsrubrikerna. Orosmolnen hänger tunga över världen och skuggar även vårt eget lilla invanda trygghetshörn i norr.
Frihetsutvecklingen verkar gått i baklås. Terror, krig, flyktingströmmar, auktoritärt förtryck, vulgärnationalism, främlingsfientlighet, politisk och religiös fanatism, demokratier på dekis. Löftena från sent 80- och tidigt 90-tal ter sig mycket avlägsna, om inte direkt grusade.
Snarare är vi åter i en period som påminner om 1930-talets stämningar. Det är lätt att förtvivlas och känna missmod.
Men gör då gärna förnyad bekantskap med Winston Churchill. Han var sannerligen ingen ängslighetens defaitist som hukade i buskarna så fort det började hetta till.
I april 1933, kort efter att Hitler gripit makten i Tyskland, skrev han närmast upprymd över det mörknande världsläget: "Det kan mycket väl vara så att vår historias mest ärorika kapitel ännu återstår att skriva. Själva de svårigheter och faror som omger oss och vårt land borde faktiskt göra vår generations engelska män och kvinnor glada över att få vara med om en tid som denna. Vi borde fröjdas över det ansvar som ödet har hedrat oss med och vara stolta över att vi är vårt lands väktare i en tidsålder då dess liv står på spel".
Med den attityden torde få kunnat tvivla på hans förmåga att klara skivan åren 1940-41, när Storbritannien var som mest utsatt för Nazitysklands förment oövervinnerliga krigsmaskin. Utmaningarna mot friheten i vår egen tid är allvarliga, dock inte i närheten av Churchills. Men lite av hans frejdliga tåga skulle nog inte skada idag heller.
Viss förtröstan ger även Fukuyama, ty faktum är att han inte hade så fel. Det är svårt att se andra ideologiska system som varaktigt skulle kunna övertrumfa liberalismens kombinerade frihets- och jämlikhetsvärden. Vilka alternativa visioner som det än lockas med, så tycks det på sikt utsiktslöst att i namn av någon hägrande utopi omyndigförklara människan och slå henne i bojor.
Historien må vara igång igen och utsätta oss för hårda prövningar. Samtidigt finns både en glädje och värdighet i att aldrig låta sig kröka rygg, att i frimodigt trots stå upp till det goda, medmänskliga samhällets försvar. Chansen att få skriva ett nytt ärorikt kapitel är väl inte så dum, ändå.