En högaktuell bok att läsa i sommar är ”Anarkisten” av Joseph Conrad. Romanen utkom 1907 och handlar om butiksägaren Verloc med ett synbart stilla familjeliv i London. Samtidigt ingår han i en hemlig grupp radikaler som drömmer om att störta den rådande ordningen. Samtliga har det hyggligt ställt.
Plötsligt reses kravet på ett bombattentat för att skaka om samhället. Måltavlan blir observatoriet i Greenwich, symbolen för Storbritanniens världsomspännande imperium. Verloc utnyttjar sin frus mentalt efterblivne bror till att utföra dådet.
Sprängmedlet tillhandahålls av en hårdför ideologisk skumraskfigur, som i den konventionella borgerliga moralen ser samhällets akilleshäl. I ett centralt stycke låter Conrad honom säga: ”De håller fast vid livet... Medan jag förlitar mig på döden, som inte känner några hämningar, och inte kan angripas från något håll. Alltså är jag den överlägsne”.
Conrads roman skrevs i en tid där terrorattentat ofta var ämnet för svarta tidningsrubriker. Vänsterextremister gjorde sig skyldiga till en lång rad uppmärksammade mord, bland annat på USA:s president McKinley, Rysslands tsar Alexander II och kejsarinnan Elisabeth av Österrike-Ungern.
Det var en internationell terrorvåg som även drabbade Sverige, ett exempel är det ökända Amaltheadådet i Malmö hamn 1908.
Conrad fångar i sin bok terrors väsen; vantrivseln i kulturen, den blinda ideologiska fanatismen, lockelsen att berusa sig på utopier, cynismen att använda jagsvagare människor som dödliga verktyg i kampen, iscensättandet av spektakulära våldshandlingar i syfte att sätta skräck i etablissemanget och piska upp stämningar för att avslöja samhällets förmenta ruttenhet bakom fasaden - allt för att bana vägen till det hägrande lyckoriket.
Vi såg fenomenet återkomma med 70-talets terrorgrupper som den tyska Baader-Meinhofligan och dess italienska variant Röda brigaderna. I grunden är dagens jihadister av samma skrot och korn, fast i religiös mundering.
Terrorvågen som nu skakar världen, senast fasansfullt uttryckt i massmordet på Istanbuls flygplats, är en allvarlig utmaning. Att få bukt med plågan kräver långvarigt beslutsamma insatser av både hårda och mjuka medel, dels för att oskadliggöra våldsverkarna, dels för att stävja nyrekryteringen. Vi får aldrig vara naiva, men vi bör ej heller överdriva hotet som terroristerna representerar.
Dessa sekterister kan inte, lika lite som deras historiska föregångare, krossa någon etablerad stat med sin förryckta, blodindränkta, människoföraktande dödsteater. Bara om vi själva låter rädslan segra och överger tron på det öppna samhällets ideal kan de vinna mark.
Den gåvan ska vi inte ge dem.