I regeringen sitter ett parti som går mot moralisk, intellektuell och politisk konkurs. En bostadsminister (Mehmet Kaplan) som gör sig omöjlig efter den antisemitiska jämförelsen av Israel med Hitlertyskland, och som brutit bröd med fascistiska och islamistiska organisationer. En kandidat till partistyrelsen (Yasri Khan) som vägrar ta kvinnor i hand. Ett statsråd och språkrör (Gustav Fridolin) som in i det absurda vägrar erkänna någon förekommande diskrepans med partiets demokratiska, feministiska och antirasistiska budskap.
Ett annat statsråd och språkrör (Åsa Romson) som kallar de islamistiska terrordåden den 11 september för "olyckor". En partigrundare (Per Gahrton) som skyller skandalerna på lömsk konspiration från den judiska staten. Partitjänstemän som utövar påtryckningar mot media i syfte att dämpa granskningen.
Varningar från forskare vid Försvarshögskolan att partiet kan vara utsatt för islamistisk infiltration. Tecken på myteri från ilskna aktivister i maskroslandet som anklagar ledningen för toppstyre och ideologiskt haveri. Och så vidare.
Miljöpartiets varumärke som den gulliga alternativrörelsens världsförändrande hopp i det parlamentariska systemet har aldrig varit så solkat. Dels har den senaste tidens genomklappning blottat ett parti som utifrån en blandning av välvillig naivitet och identitetspolitisk förvillelse gått ner sig i relativismens värderingsträsk.
Dels har partiet rent sakpolitiskt tvingats till närmast existentiella reträtter i ömmande hjärtefrågor. Åtstramning av flyktingpolitiken. Försäljning av Vattenfalls tyska brunkol. Fortsatt anpassning till Nato och beställning av krigsmateriel till försvaret. Accepterandet av att både Bromma flygplats ser ut att bli kvar och att motorvägsbygget Förbifart Stockholm fullföljs - två i grönvänsterns ögon diaboliska uttryck för det moderna industrisamhälle som man i utopisk/romantisk anda strävar efter att montera ner i grunden.
Rimligen måste åtskilliga vanliga idealistiska miljöpartister undra vart meningen med föreningen egentligen blev av. Rimligen måste många socialdemokrater undra hur vettigt det är att låta sig komprometteras av en koalitionspartner som saknar en klar brandvägg mot extremistiska krafter. Och som krishanterar lika smidigt som en berusad elefant.
"De har en bit kvar när det gäller regeringsduglighet", säger Norrköpings habile kommunalråd och tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist (S). Det är årets understatement. Men de bägge svårt förtroendeskadade språkrören Fridolin och Romson spelar hårt och högt.
Inför MP:s stundande partikongress om tre veckor söker de stärka sina positioner. Låt valberedningen hitta ersättare till oss - om den kan. Så löd Fridolins och Romsons kallt cyniska besked vid måndagens presskonferens. Okej, hur troligt är det att MP:s valberedning sparkar två språkrör och ministrar?
Dessutom betyder det att hela Löfvenregeringens framtid, funktionsduglighet och rykte är satt i gisslan hos de grönas partifunktionärer. Den utpressningen borde aldrig Löfven godta.
S och MP är idag varandras sänken. Löven har skäl att erinra sig vad en annan socialdemokratisk statsminister, Richard Sandler, förklarade för nästan exakt 90 år sedan. "Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla".