Deppigt läge på jobbet, hemma eller rent allmänt? Lyssna på James Brown: "The one thing that can solve most of our problems is dancing". Man blir glad av att dansa, tillvaron får ny färg, endorfiner utsöndras som reducerar stress, ångest och smärtor. Människor som dansar ofta mår bättre och är lyckligare än andra. Det finns det papper på (Bengt Starrin, professor vid Karlstad universitet, har gjort undersökningar i ämnet).
Dans är ju också förstås uttryck för fest, gemenskap, passion, hänförelse. Hur många har exempelvis inte mött sin partner på dansgolvet? Men så klart. Vi bor ju i Sverige. Att lustfyllt dansa loss till musiken på det lokala utehaket är inga oproblematiska saker i statens ögon. Saknas av myndigheterna beviljat danstillstånd kommer polisen med batongen.
Att lagreglera människors dansande kan synas så absurt, frihetsinskränkande och livsfientligt att bara totalitära regimer likt gamla DDR skulle komma på tanken. I själva verket är det ett arv från vårt helsvenska, demokratiska folkhemsbygge.
"Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad", röt doktor Nils Frykman 1946. Det tidstypiska citatet återfinns i den liberale debattören Mattias Svenssons "Glädjedödarna. En bok om förmynderi" (2011). I ett mycket läsvärt kapitel skärskådar han där debatten kring "dansbaneeländet" på 30- och 40-talen som resulterade i den bisarra lagstiftningen mot spontandans.
Bakgrunden var en förment omsorg om ungdomen, vilken ansågs riskera att förledas på farliga vägar av den kommersiella nöjesindustrins innovationer som film, jazzmusik och dans. Vad väntade i dess spår? Odisciplinerat beteende, vådliga sinnesrörelser, omoral, synd och allsköns samhällsupplösande elände. Just detta fastslogs som vore det vetenskapliga fakta av den bekymrade "medelklassens expertvälde av präster, läkare, lärare och intellektuella - liksom politiker i de flesta partier".
De fåtaliga förnuftets röster som påpekade att mobiliseringen endast skedde mot hjärnspöken ignorerades. "Alla" var ju överens, det uppväxande släktet måste räddas från att bli viljelösa slavar under dansandets fördärvliga påverkan och regeringen "tog ansvar" med lagstiftning. Konsekvensen av kollektiv hysteri hos en tunnelseende, knarrig elit som hetsat upp varandra i oförstånd och grundlös bestörtning?
Inte bara. Det fanns en slags rationell tanke hos förmyndarna också. Som Mattias Svensson konstaterar var det aktörer likt kyrkan, politiska partier, ungdoms- och idrottsrörelser "som tidigare haft större kontroll över ungdomens fritid, som agerade i sitt snäva egenintresse mot de nya konkurrenterna om ungdomens gunst, genom att vilja begränsa deras verksamhet och söka statliga privilegier för egen del".
Fundera själva på vad vi har att lära av denna historia. Särskilt när nya moralpanikdebatter blossar upp - och det gör dom ju med jämna mellanrum. Lagen om danstillstånd avskaffades förresten av riksdagen i torsdags. Förvisso utmärkt. Fast hur i hela friden kunde det dröja till april 2016 innan politikerna lyckades samla sig till detta steg?
Förbudsmoralistiska åtgärder är lätta att hitta på och piska upp en räddhågad, inflytelserik opinion för. Men är sedan betydligt svårare att göra sig av med.