Åh, denna skimrande lyriska skatt som Olle Adolphsons och Beppe Wolgers produktion utgör.1964 släppte paret en EP-skiva, "Hösthumla", innehållande fem visor riktade till barn, men som på ett helt otvunget sätt trotsar alla åldersgränser. Wolgers skrev texterna, Adolphson svarade för musik och sång.
Titelspåret är bara dryga minuten med versen:
”Genom grottan av löv / Ser jag de första stänken på havet / Syrligt är kartet jag klöv / Borta är båtarna / Borta är fåglarna / Och jag hör mig mumla: Nej! / Du bryr dig inte mer om mig / Än om denna våta förbibrummande humla”.
Hösthumlan är naturligtvis Beppe själv (det har vi Olle Adolpsons ord på om inte annat). Jag har alltid älskat den här fina, korta visan.
De enkla raderna fångar i koncentrat så bitterljuvt vackert just dessa dagars melankoliska stämning av bortilande sommar och begynnande höst.
Framför mig brukar jag se fjärden vid Långö badstrand i Karlskrona, barndomssomrarnas lekfullt trygga oas hemma hos mormor, nu övergiven och tom med annalkande krispig kyla i luften.
Humlan, den är också jag.