När Gustaf V avled hösten 1950 hyllades han i ett radiotal av statsminister Tage Erlander. Det gillade inte författaren Stig Dagerman. Han ansåg att det antirojalistiska regeringspartiets ledare uttryckt sig alltför devot om gamle V-Gurra.
"Vad är det för väsen på planen? / Vad ljuder på torget för skrin? – Det är bara republikanen / som hurrar för monarkin", skrev Dagerman i en syrlig dagsverskommentar som blivit klassisk. Men varför skulle inte även en övertygad republikan kunna visa aktning för majestätet?
Man behöver inte omfamna monarkin som institution för det. Bara ha lite stil och känsla för vad som passar sig. Ungefär som kutymen är, eller åtminstone borde vara, i den gängse politiska debatten.
Ty den som ständigt spottar vitriol över meningsmotståndarna och aldrig kan nedlåta sig till minsta erkännande, vinner sällan respekt utan upplevs bara för omgivningen som en plågsamt kringkvaddande, vulgär och rättshaveristisk typ, troligen på rymmen från grundskolans OBS-klass.
I fallet Gustaf V hade han trots allt suttit på tronen i nästan 43 år jämt, längre än någon annan svensk kung med undantag för medeltidens Magnus Eriksson. Fläckfri var Gustaf V förvisso icke. Dock hade han sin flegmatiska läggning trogen accepterat demokratiseringen av samhället och bidragit till omstöpandet av kungarollen till den formaliserat maktlösa, representativa monarki vi har idag.
Och, inte att förglömma, det var Gustaf V som personligen etablerade tennissporten i Sverige. Klart som korvspad att Tage Erlander, denne bildade Lundaakademiker som dessutom gjort värnplikt på Första livgrenadjärregementet i Linköping, kunde kosta på sig ett hedrande hurra för Mr G vid frånfället. Allt annat vore stötande smaklöst, ja en skandal.
Vårt nuvarande majestät Carl XVI Gustaf lever inte bara i högönsklig välmåga, utan fyller också 70 år på Valborg. I en stor TT-intervju inför den stundande högtidsdagen låter han förstå att pension inte är aktuellt: "Man jobbar så länge man orkar och hälsan står en bi".
Det måste väl ändå sägas vara en berömvärd uthållig arbetsmoral, särskilt i den gyllene bur till offentligt ämbete som kungen har. Handen på hjärtat, skulle någon av oss vilja byta jobb med honom?
Sedan 1973 har han burit den symboliska kungakronan, vid tronbestigningen var han blott 27 år ung. Han kommer inte bara snart att slå sin farfars far Gustaf V:s moderna regentrekord. 2018 ryker även Magnus Erikssons all time high-notering på 45 år. Med största sannolikhet blir Carl XVI Gustaf den mest långlivade kung vi någonsin haft och kommer att få.
Om sitt valspråk "För Sverige i tiden" säger han: "Det innebär att jag försöker att följa med i samhällsutvecklingen och försöker att förstå vad allmänheten vill ha från en modern kung i ett modernt demokratiskt samhälle. Det handlar om samarbete och samklang". Givet förutsättningarna har Carl XVI Gustaf på det planet i huvudsak skött sig väl.
Förnuftsmässigt är naturligtvis monarkin en anakronism, som lär blekna bort vad det lider. Författningen anno 1975 är medvetet anpassad till den dagen. Sverige har ju radikal parlamentarism med en presidentliknande stark statsministermakt, där kungahuset endast utgör en dekorativ plym. På sätt och vis är vårt land redan en republik, de facto.
Bör vi ändå hurra på Valborg? Självklart. Vi som är republikaner hurrar inte för monarkin, vi hurrar för Carl XVI Gustaf. Det är inte uttryck för hycklande smygrojalism. Oavsett vad man tycker är det nämligen civiliserat, gott uppförande att alltid lyfta på hatten för statschefen. Grattis Tjabo!